En nordisk smärtgräns

På sociala medier skojade en del svenskar på sedvanligt vis om att det inte gick att förstå vad danskarna sa till varandra under timeouterna. Att driva med det danska språkets obegriplighet har länge varit en grej. Även i Norge för övrigt. Det var norsk tv som gjorde den välkända sketchen om ”kamelåså”, som går ut på att även danskar inbördes bara låtsas förstå varandra eftersom språket grötat ihop sig fullständigt. Obegripligheterna riskerar att haverera hela det danska samhället – utom för mjölkbudet som låtsas få order på tusentals liter mjölk från sina kunder.

Om man zoomar ut från humorn är det lätt att få intrycket av att det numera råder ett fullständigt ointresse av att försöka förstå de nordiska grannspråken. När svenskar i gemen inte ens anstränger sig för att försöka bli bättre på danska förloras något väsentligt. Att nordbor pratar bruten engelska med varandra är sorgligt, det kan liknas vid syskon som har gett upp det gemensamma arvet fullständigt. Att åtminstone kunna förstå huvuddragen i en dansk nyhetssändning eller i en dansk tv-serie utan svensk text är en tillgång. Det borde åtminstone finnas ett intresse för att närma sig grannspråken, i stället för att bara avfärda dem som obegripliga och komiska.

Språksprickan kan tyvärr vara en symbol för vad som håller på att hända med Norden. Förhållandet mellan länderna har de senaste decennierna kommit att handla mer om en politisk kulturdebatt, där det viktigaste har varit att markera avstånd. Danmark ska inte bli som Sverige, Sverige ska inte bli som Danmark och Norge kan ingen inblandad riktigt förstå sig på. Då har vi inte ens nämnt Finland eller ön i Atlanten.

Ändå har vi längs hela vägen tagit mycket av det nordiska samarbetet för självklart, åtminstone fram till flyktinghösten 2015. Då blev de framgångsrika delarna, som den fysiskt sammanbyggda Öresundsregionen, plötsligt föremål för politiska strider, med oenighet kring gränskontroller och direkt ovilja att söka lösningar tillsammans. Den passfria nordiska gemenskapen existerade i praktiken inte längre.

Om flykting och migrationsfrågan var svår och politiskt inflammerad hade vi kanske ändå nått så långt 2020 att de flesta insett att inget land är moraliskt överlägset något annat. Men så kom då coronan. Utan att gå in i diskussionerna om hur olika förhållningssätt länderna haft till smittspridningen, står det klart att de olika vägvalen och utfallen lett till ökad spänning mellan länderna i allmänhet och i gränsregionerna i synnerhet. Först av att danskar fick resa till Sverige, medan svenskar hindrades från att resa in i Danmark. Under hösten och vintern, när den svenska regeringen tagit över allt mer av hanteringen från Folkhälsomyndigheten har restriktioner inom Sverige och mot övriga nordiska länder skruvats åt. Med inreseförbudet från Norge blev frågan hur den långa gränsen skulle bevakas. Försvarsmakten är polisen behjälplig, dock inte för att gripa in utan för att observera och rapportera (SR 4/2). I Norge har hemvärnet sedan tidigare hjälpt polisen med bevakning (SVT 3/12 -20). Den långa gränsen, en gång ett mål att komma över för dem som flydde undan nazistockupanterna, bevakas nu av broderländernas polis med stöd av militär. Det hela är av en helt annan karaktär än under krigsåren, men att inte bara uppmana folk att inte resa över gränserna utan att också sätta in verklig bevakning gör att symboliken ändå blir obehaglig.

Denna extrema situation måste bli kortvarig. Det tycks också som att det är en sak som svenskarna vill. I en färsk undersökning frågade Föreningen Norden om svenskarnas inställning till nordiskt samarbete. I den svarar 44 procent att det nordiska samarbetet påverkats negativt det senaste året och 80 procent vill se ett ökat krissamarbete.

Det är något som de nordiska politiska ledarna bör ta till sig. Låt Coronakrisen bli ett avstamp för ett intensifierat nordiskt samarbete på alla plan. Virus är en av flera onda ting som vi gemensamt måste försvara oss emot. Att stärkas tillsammans handlar dock inte bara om att möta akuta hot. Det handlar framför allt om att bygga långsiktiga och hållbara relationer. Gränsregioner ska växa ihop, gränserna snarare suddas ut än tydliggöras. Förståelsen för språken och kulturernas nyanser måste höjas. Utropa ett Nordens år, ett Nordens decennium. Stärk de organisationer som finns, uppmuntra de steg som tas. Låt coronan bli ett dåligt exempel på hur det inte ska vara och lär av det.

Låt oss avsluta med ett exempel på det goda. I det skandinaviska radiosamarbetet ”Norsken, svensken och dansken” (SR P1) ser Hilde Sandvik, Åsa Linderborg och Hassan Preisler på varandras länders politik och kultur ur respektive perspektiv. Ingen pratar engelska.