En modell där skattebetalarna tar notan
Att förändra reglerna i Lagen om anställningsskydd var en del i januariöverenskommelsen. En svår nöt att knäcka för en rödgrön regering. Den utredning som kom förra sommaren ”En moderniserad arbetsrätt” som bland annat ökade arbetsgivarnas rätt till undantag i turordningsreglerna gillades varken av regeringen eller LO-förbunden. Men Centerpartiet och Liberalerna krävde att det skulle bli lag – om parterna inte kom överens. I december kom så Svenskt Näringsliv, tjänstemännens PTK, Industriförbundet Metall och Svenska Kommunalarbetareförbundet överens en principmodell om förändrad arbetsrätt. Lättade turordningsregler skiftades mot större stöd och möjlighet för arbetstagarna till omställning via studier med lön. Fack och arbetsgivare hade kommit på att staten kunde vara med och betala för att de skulle komma överens. Alla förbund i LO var dock ännu inte med på tåget.
Regeringen tillsatte ytterligare utredningar om möjligheten att genomföra en sådan modell. Resultatet Flexibilitet, omställningsförmåga och trygghet på arbetsmarknaden presenterades på måndagen av regeringen och samarbetspartierna.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist ska arbetsgivaren ha rätt att undanta tre arbetstagare från turordningen som enligt arbetsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten. Det oberoende av företagets storlek. Det är den viktigaste vinsten för arbetsgivarna.
Allmän visstidsanställning ska ersättas med särskild visstidsanställning och med 12 månaders kvalificeringstid till ordinarie anställning istället för 24 månader. Långvarig Inhyrd arbetskraft ska erbjudas anställning. Det är fackliga segrar.
Viktigast för facken lär ändå möjligheten till omställning vara. Redan i dag har fack och arbetsgivare överenskommelser som stöder dem som förlorar jobbet i att komma vidare till annan anställning. Nu ska även anställda på företag utan kollektivavtal få rätt till ett omställningsstöd. En ny myndighet ”Kansliet för omställnings- och kompetensstöd” inrättas. Fristående aktörer ska upphandlas (här ekar Centerpartiet).
Men den absolut största och dyraste reformen är att staten tar på sig att betala för kraftigt studiestöd för den som frivilligt eller på grund av att ha förlorat jobbet vill studera vidare. Att staten tar på sig ansvaret för studiestödsmöjligheter är inte gratis. Det är förstås enklare för arbetsgivarna att gå med på när någon annan betalar. Här ska studiebidragen bli 80 procent av inkomsten, högst 20 458 kronor. Det krävs åtta års anställning och stödet gäller ett år. Den som har fyllt 40 år ska kunna få längre stöd.
Studiestödsförslaget i sig beräknas kosta upp till 9 miljarder kronor per år, totalt förväntas kostnaderna för staten öka med 11 miljarder kronor. De verkliga kostnaderna återstår att se. Det kan svälla rejält.
Det ska också ställas mot att andra som studerar får ett betydligt mindre bidrag men får finansiera den största delen av studierna genom lån. Det blir onekligen skevheter i ett sådant system.
Att ha ett anställningsskydd som kombinerar arbetsgivares möjlighet att anpassa sin verksamhet till förändringar och höjer de anställas trygghet genom möjlighet att förbättra sin kompetens eller byta inriktning på arbetslivet är rimligt. Men det blir ett dyrt sätt att betala för den svenska modellen. Det liknar allt mer en modell där fack, arbetsgivare och stat gör upp om menyn, men där skattebetalarna står för notan.
