En liberalism med stövlarna i jorden
I veckan bjöd Liberalerna in till presskonferens på det moderna digitala viset, webbinarium kallas det visst. Stabschefen hos Nyamko Sabuni, Erik Scheller, kunde med väljarundersökningar från SCB och egna analyser visa att bland Liberalernas väljare är det Ulf Kristersson och Moderaterna som ligger närmast som parti- och statsministeralternativ. Undersökningarna visar också att möjliga nya Liberalerna-väljare främst finns hos Moderaterna. Allra minst lockande för möjliga väljare är att Liberalerna inte talar om vilken trolig statsministerkandidat partiet kommer att stödja.
Inget av det där är särskilt oväntat. Göran Eriksson, politisk analytiker i SvD, menade i en krönika däremot att Liberalernas öppenhet var förvånande: ”Det är en snudd på chockerande öppenhet, något av politikens motsvarighet till den sexuella revolutionen – sluta smussla, släpp mätningarna fria.”
Så chockerande är det kanske inte. Dels för att det inte var några djupa hemligheter. Dels för att det handlar om att Nyamko Sabuni och partiledningen ska marknadsföra sitt beslut och bemöta motståndet i partiet. Då ingår det att få ut budskapet i medierna.
Ett besked om prioriterat regeringsalternativ är nödvändigt om Liberalerna ska ha en chans att komma över riksdagsspärren. Det förutsätter att det finns någon slags uppslutning internt, att de som är emot accepterar linjen eller lämnar. Men det är mest ett startskott för resten.
Ju mindre stödet blir desto svårare och mer betydelselöst blir det att analysera de egna väljarna. Att få tillbaka dem som lämnat kan också vara väldigt besvärligt, även om man är näst-bästa-alternativ. Liberalerna har alltid bytt ut sina väljare i frisk takt, vilket är en farlig politisk affärsidé. De stora skutten kan komma i enskilda val, men risken är uppenbar att den huvudsakliga riktningen blir neråt.
På frågan vad som egentligen kan göra att Liberalerna får den där hastiga uppgången som inträffat några gånger genom decennierna är svaren diffusare än siffrorna från opinionsundersökningar. Det är inte så lätt att dra fram någon språktestfråga ur halmhatten. Det är ännu svårare att få till att något annat parti eller partiledare gör bort sig så att det blir strömhopp till Liberalerna. Om det är en tilltänkt samarbetspartner som kraschar lär det ju ändå knappast åstadkomma ett regeringsskifte.
Liberalerna måste ha något att säga som ingen annan redan säger. Och det måste fram till väljarna. Att vinna sympatisörer genom att faktiskt ha något att komma med som tilltalar dem, som tillräckligt många medborgare kan tro på, är den svåra vägen.
Finns det en sådan väg för ett litet liberalt parti?
Kanske. Om Folkpartiet och Liberalerna har varit styrt av människor med lätt uppfostrande attityd, med tyngd i universitetsstäder och i akademiska kretsar, så har avståndet till de konkreta problemen ute i landet ofta varit stort. Det är när man vågat närmat sig dem som partiet fått lite luft under vingarna, och det är när talen åter blivit mer högtravande som intresset har fallit.
Centerpartiet har under Annie Lööf hunnit med många resor. Det är svårt att följa alla svängningar. Men om Centerpartiet byggde på en verklig folkrörelse, förankrad i bygderna och i det närmaste utplånat i de större städerna, så svängde det under Lööf. Samtidigt har också Centerpartiet mer tagit av rollen som någon slags självutnämnd politisk hundvakt, som den yppersta försvararen av den liberala demokratin. Då är det lätt att man ägnar kraft åt att varna för att folkets röst kan innebära demokratins undergång än åt att lyssna på och företräda folket.
Där någonstans har Liberalerna en möjlighet. Att titta lite oftare utanför seminarierummen, att sätta på sig stövlarna och vandra ut i okänd terräng. Vad är det folk ser som bekymrar dem? Varför har de inte trott att vi kan göra någonting åt det?
När allt kommer omkring är det trots allt det bästa sättet att försvara demokratin. Att förstå vad människor vill och behöver och försöka leverera det. Annars röstar de självklart på någon annan.
