En europeisk skam
Tiggare är en allt vanligare syn på gatorna i svenska städer. Det är inte ett storstadsfenomen, i de flesta mindre städer förekommer det tiggare som försöker få uppmärksamhet och pengar från förbipasserande.
Frågan om att ge eller inte ge är komplicerad. Vem är det egentligen som sitter där och ber om pengar? På vems uppdrag? Och vad går pengarna till?
Debatten om huruvida tiggeri ska förbjudas är ständigt aktuell, nu senast i norska Trondheim. För ett förbud talar att man kan misstänka att många av de människor som tigger gör det åt organiserade ligor, där någon helt annan tar hand om merparten av pengarna; den du möter på gatan är bara utskickad och utnyttjad. Emot ett förbud talar att det inte går att dölja verkligheten; det löser inte problemen med fattigdom och diskriminering.
I en serie reportage har Dagens Nyheter valt att följt några av människorna som sitter på gatorna i Stockholm tillbaka till deras hemby i Rumänien. De är medborgare i ett EU-land, men försörjer sig på att åka runt till europeiska städer för att sitta på gatorna och be om pengar. Reportagen ger en bild av hur romer lever i ett misärliknande tillstånd i enkla och dåliga byggnader som knappt kan betecknas som hus. En familj försöker genom tiggeriet i Stockholm få ihop för att få el indragen. En mamma sparar till dotterns operation.
Samtidigt framkommer det att det ligger organiserade resor bakom. Personer kommer till byn för att värva tiggare, som får låna pengar för att betala en resa till Sverige. Andra berättar om personer i Sverige som finansierar bussresor och sedan tar sin del av inkomsterna från tiggeriet.
Flera faktorer samverkar till att fler romer söker sig allt längre bort från hembygderna för att arbeta eller tigga. Den fria rörligheten inom EU har underlättat för det. Men med den ekonomiska krisen i Sydeuropa, med skyhög arbetslöshet i länder som Spanien och Portugal, har efterfrågan även på billig arbetskraft inom jordbruk, byggen och hushåll minskat. Kvar finns tiggeriet.
Romernas situation är utsatt. Fördomarna är utbredda och diskrimineringen har djupa rötter. Enskilda individer fråntas rättigheter och livsmöjligheter på flera fronter. Att bryta ett historiskt mönster är svårt och kräver också vilja till förändring; att skilja mellan påtvingat och självvalt utanförskap är inte alltid helt lätt.
När människor ägnar sig åt att tigga på gatorna i Europas städer, kan det lätt tolkas som ett misslyckande för EU-utvidgningen som idé. Men romernas situation hade knappast varit bättre utan utvidgningen av unionen, tvärtom. Däremot har den ekonomiska krisen i EU och en tilltagande nationalism som en följd där av, försvårat arbetet för mer ekonomisk integration och säkerhetsställandet av alla EU-medborgares grundläggande rättigheter. Ändå är det i social och ekonomisk integration – och inte i ett förbud av tiggeri – som den långsiktiga lösningen på tiggeriet och romernas situation ligger.
