En diktator i Kreml ska inte bestämma över EU
Volodymyr Zelenskyj ser numera väldigt sliten ut. När han inledningstalade på Rikskonferensen för Folk och Försvar förra helgen var det med vetskapen, att hans land snart går in i sitt tredje år av krig.
I Washington 2022 mottogs han som en hjälte i en Hollywoodfilm. Kongressen ville aldrig sluta att applådera. Hösten 2023 fick den ukrainska presidenten överhuvudtaget inget, eller mycket lite gehör vid sitt besök. Och de ryska luftanfallen fortsätter med oförminskad styrka i regioner som Tjernihiv och Cherson. Detta rapporterades senast i lördags. Även städer som Charkiv, Dnpiro och Zaporizjzja har råkat ut för massiva bombningar de senaste veckorna.
Det är nog många som undrar, hur Zelenskyj orkar.
EU bildades som en handelsunion. Försvars- och utrikesfrågor har alltid hanterats med vänsterhanden, inte minst för att det har varit en av de svåraste bitarna att samordna. Dessutom har många EU-länder sedan gammalt varit medlemmar i Nato. EU har bekvämt kunnat luta sig tillbaka och lita på att man inte speciellt har behov av att ta ställning i säkerhetsfrågor.
Kriget i Ukraina kommer att tvinga fram en omvandling av dessa prioriteringar. All hjälp från USA är nu strypt och landet går mot ett olycksbådande presidentval. EU måste helt enkelt visa sig uppgiften mogen att axla ansvaret att hjälpa Ukraina, oavsett obstruktioner från ledare som exempelvis Ungerns Viktor Orban. Ukraina har numera status som kandidatland, men det är inte på detta saken hänger, utan på en moralisk förpliktelse att hjälpa ett grannland som med våld håller på att övertas av en fientligt sinnad makt. Samtidigt sjunker opinionsstödet i Europa för att hjälpa Ukraina med vapen, enligt Eurobarometer, 14 januari. Det är verkligt oroande. Zelenskyj borde inte behöva känna sig övergiven.
”Mycket kan man säga om Storbritanniens politiska kaos, men här har Sunak och hans företrädare agerat föredömligt.”
Ungefär samtidigt som EU brottades med frågan hur och på vilket vis man ska stödja Ukraina, var Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak i Kiev. Tillsammans tillkännagav han och Zelenskyj att Storbritannien kommer att hjälpa Ukraina att köpa nya militära drönare för övervakning och långdistansanfall, samt sjödrönare. De undertecknade också ett säkerhetsavtal.
Mycket kan man säga om Storbritanniens politiska kaos under senare år, men här har Sunak och hans företrädare agerat föredömligt konsekvent.
Zelenskyj har förkroppsligat sitt lands motstånd mot invasionen. Men hjälpen till Ukraina kan inte stå och falla med populariteten hos en persons göranden och låtanden. Den måste finnas där ända tills inkräktarna har drivits ut ur landet. Det handlar om principer och om vilka värderingar som ska styra vår kontinent.
En diktator i Kreml ska inte kunna ta sig den rätten.
