En del av kriget kommer till oss
Migrationsverket talar nu om att 4 000 ukrainare per dag kommer till Sverige, varav hittills bara en bråkdel har registrerats hos verket. Det är omöjligt att förutse hur stor andel av dem som redan har flytt undan Putins krig som kommer till Sverige. UNCHR:s siffra på fredagen var att drygt 2,5 miljoner människor hittills har lämnat Ukraina sedan 24 februari. Av dem har runt 1,5 miljon människor kommit till Polen.
Hur många som kommer till Sverige vet ingen. Migrationsverket försöker ändå göra någon slags prognos, och den senaste landar i 212 000 fram till halvårsskiftet.
För södra Sverige och hamnstäder som Ystad och Trelleborg betyder det i inledningsskedet att extra beredskap behövs. Viss erfarenhet finns från 2015. Denna gång kan vi räkna med en betydande andel barn och mammor, eftersom män från 18 år till 60 år inte får lämna Ukraina. I ett första akut skede handlar det främst om att ge tak över huvudet. I ett något längre perspektiv gäller det fasta boendeplatser, skolgång för barn med annat språk och alfabet, samt att få vuxna i arbete och studier. Det samtidigt som deras anhöriga befinner sig i kriget.
Någon typ av alliansfrihet finns inte i det här kriget eller i förhållande till Putins regim. Många gamla verklighetsbilder och analyser är ogiltiga. Detta är inte kalla kriget, det är inte heller 1990-tal. Faktum i dag är att kärnvapenmakten Ryssland har anfallit en annan stat. Säkerhetspolitiken kan inte längre anpassas efter ett hypotetiskt scenario utan måste förhålla sig till ett faktiskt krig i Europa. Den politiska dimensionen i att en auktoritär stat och kärnvapenbestyckad stormakt angriper en annan europeisk (fri och demokratisk) stat särskiljer detta krig från de flesta andra. Någon värdering av människors lidande handlar det konstaterandet inte om, det ser likadant ut oavsett var kriget drar fram.
För varje inslag i de internationella tv-kanalerna eller videor i sociala medier man tar del av från Ukraina växer ilskan. Den är berättigad, Putins krig är brutalt människofientligt. Det heter att man ska vara källkritisk – och det är viktigt. Dock är det ofta väldigt svårt att avgöra både äkthet i videor och bakomliggande orsaker till att vissa budskap ges. Det allra viktigaste är att ha utgångsläget klart för sig, att en regim och en stat är skyldig och att utifrån det skapa sig en helhetsbild. Propaganda handlar inte bara om osanningar och fejk.
Det är en missuppfattning att tro att avsändaren alltid är avgörande för trovärdigheten i varje enskilt inslag. Det gäller att notera att när människor intervjuas har de också ett budskap med sig. Den som talar om att Ukraina borde kapitulera och att landet inte har en chans mot Ryssland, vem är den personen, vems ärenden går den? När SR Ekot sänder ut sådana inslag okommenterade, måste var och en av oss själva stå för källkritiken.
Likadant gäller det när gäster bjuds in i tv-studion. Exakt varför får Sven Hirdman, den gamle Moskva-ambassadören, återkommande en roll som expert i SVT? Mer intressant hade Hirdman varit som intervjuobjekt gällande hans gamla positioner om Sveriges förhållande till Putins Ryssland och hans nära kontakter med regimen, exempelvis genom plats i statliga ryska universitetsstyrelser under Putins utrikesminister Sergej Lavrov.
Tiden för beredskap är här. Det gäller inte bara vattendunkar och konserver. Det gäller minst lika mycket den psykologiska. Håll huvudet kallt och klart!
