Ekot av ensamkommande

Public service har en särställning. Med trygg finansiering kan man utan att bry sig om konjunktur eller kommersiella krafter fokusera på publicistiken. Det gör man ofta bra. Men så har SVT, SR och UR också krav på sig att ha ett utbud som präglas av demokratiska och humanistiska värden, mångfald – och kvalitet.

När det handlar om asylsökande – och då särskilt barn – tycks man ibland jobba efter en annan mall.

Ekots rapportering (8/10) om att Migrationsverket skickar tillbaka ensamkommande unga asylsökande till Italien får antagligen räknas av mot den kvoten.

På annat sätt är det svårt att förstå intresset för uppgiften att den som har registrerats som asylsökande också hanteras som asylsökande.

Det verkar mest handla om att vilja svartmåla Migrationsverket.

Biträdande rättschef Fredrik Beijer förklarade lugnt och sakligt i P1 Morgon på måndagen att återsändande till Italien endast är aktuellt om det finns en formell uppgift om asylansökan där. Sökandens egen uppfattning om att ansökan aldrig har gjorts kan troligen förklaras med kravet på lyhördhet. Om någon i sin kontakt med myndigheterna talar om förföljelse i hemlandet ska detta tolkas extensivt. En asylansökan kan alltså upprättas trots att ordet ”asyl” aldrig har nämnts. Han tillbakavisar att FN:s flyktingorgan, UNHCR, skulle ha kritiserat Sverige för återsändandet av ensamkommande till Italien, och att träff i fingeravtrycksregistret likställs med en asylansökan.

Ekot borde ha läst UNHCR-rapporten noggrannare. Men också frågat italienska myndigheter om varför de accepterar ett återtagande av unga som inte har sökt asyl.

Fast det hade kanske förstört storyn.

Kärnan när det gäller asylsökande är behovet av skydd undan förföljelse. Alla länder som har undertecknat FN-konventionen om flyktingars rättsliga ställning har ett ansvar att ge asyl. Det finns däremot ingen rätt att välja i vilket land man vill söka asyl.

Oavsett vilket land en asylsökande kommer till ska dennes rättigheter tillgodoses. Dublinförordningen från 1990 reglerar vilken stat som har ansvar för att pröva ansökan. Det var så fenomenet refugees-in-orbit skulle göras till historia. Fram till dess var det vanligt att asylsökande skickades från land till land, utan möjlighet att få sin sak prövad. Det var verkligen ansvarslöst.

Den europeiska gemenskapen bygger på rättssamhällets principer med likabehandling och solidaritet. Det finns därför goda skäl att upprätthålla Dublinförordningen – för de asylsökandes skull. För att processen ska bli likvärdig måste mottagningssystem och prövning fungera. Det måste naturligtvis granskas. Ekot av den granskningen förlorar dock i trovärdighet om den görs så ensidigt och lättvindigt som i Sveriges Radio.