GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Egna tramptag ger bäst balans

Kräv inte att staten ska hålla i din pakethållare genom livet. Du måste lära dig att cykla på egen hand. Det är roligast och tryggast så.
Med fart genom livet.
Med fart genom livet.
Foto: Antonio Calanni
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

”Släpp inte, pappa!” ”Mamma, du håller väl?” En ny cyklistgeneration är född. Pappa och mamma släppte taget, precis som deras föräldrar en gång gjort.

Är det ett svek att inte fortsätta att hålla fast i pakethållaren, trots barnets vädjanden? Eller är det en förutsättning för att hon ska få fart nog att hålla balansen och ta sig vidare mot egna upptäckter?

Ni vet svaret. Det är pappas ansvar att släppa taget, mamma måste ljuga en smula både för sig själv ”jag har kontroll” och för barnet ”jag håller!” om det ska bli en färdig cyklist, en egen individ. Föräldrarna vet att barnet kommer att ramla flera gånger längs den fortsatta färden. Skavsåren är garanterade, brutna ben och hjärnskakning sannolika, det kan gå ännu värre – ändå låter de barnet cykla i väg.

Det är en illusion att man kan styra någon annan genom hela livet, garantera dem all trygghet och befria dem från osäkerhet. Vissa barn måste man hålla i lite längre, andra drar bort mot horisonten utan att be om stöd, några klarar aldrig riktigt av att cykla. Men de allra flesta kommer iväg.

Barnet kommer kanske att skylla sina misslyckanden på dig, komma tillbaka med skrubbade knän, be dig plåstra om såren innan hon hoppar upp i sadeln igen. Du vet att det största misstaget är att aldrig släppa taget, i det långa loppet kommer det att skada barnet, ta det fria livet ifrån henne.

Ändå är det något många begär av andra: en fast hand som håller i cykeln. Inte minst av det som kallas staten. Och många politiker är snabba på att leverera löften om att hålla ännu hårdare i pakethållaren, att aldrig släppa taget. Och om någon sticker i väg ändå kan staten alltid ställa sig i vägen, ingen ska ha för bråttom på livets cykelstig.

”Håller du, pappa staten?” ”Moder Svea, du släpper väl inte?” ”Jag håller allt vad jag kan, du kommer nästan ingenstans!” ”Jag tar ännu hårdare grepp så jag får ännu bättre kontroll på dig.”

Det kallas löften. Det kallas trygghet. Det kallas rättvisa. Men det som några få behöver, stödhjul genom hela livet, blir till en broms när det sätts på alla cyklar. Färre kommer att lära sig hålla balansen på egen hand, känna sig stadiga i sadeln, styra ut på sina egna stigar. Fler kommer att ramla för att staten tappar orken på varv 73, det är så många andra att hålla reda på.

Det kan vara jobbigt med en mamma som säger det rakt på sak: jag kan inte cykla åt dig, du måste trampa själv. Men det är den mamman som kommer att hålla sina löften. Du är välkommen för ett plåster när det behövs. Cyklingen och livet klarar du bäst på egen hand. Mamma och staten ska låta dig åka i väg, inte hålla dig fast.

Läs mer