Dyrare bil klyver landet
I en enkel politisk analys går det att koppla Miljöpartiet och Vänsterpartiet låga stöd på landsbygden med att partierna har bilen som hatobjekt. Vänsterpartier och socialliberala partier som vänder sig till den nya tidens storstadsväljare ser bilen som en symbol för det mansdominerade skitsamhället, en miljöförstörare och stoppkloss. Ute i landet blir det svårare att lyckas locka väljare med en sådan attityd. På landsbygden är bilen en väsentlig del av kulturen, som livsnödvändighet och som hobby. Den är ständigt närvarande.
I statistiken avspeglas skillnaderna av att Stockholms län har lägst personbilstäthet med 394 personbilar per 1 000 invånare. (Årsskiftet 2019/2020, trafa.se) Allra lägst är den faktiskt inte i Stockholms kommun (361/1000) utan i Sundbyberg (306/1000) Biltätaste länet i landet är – håll er i kurvhandtaget – Gotlands län med 605 privat- och företagsägda personbilar per 1 000 invånare. Att öbor är bilberoende understryks av att Borgholms kommun på Öland 605 personbilar per 1000 invånare. Men då är det ändå slagna av sina ö-kusiner på västsidan – på Orust rullar 609 bilar per 1000 invånare. Men den kommun som är allra mest bilburen är en annan turistkommun – Malung-Sälen – med 691 personbilar per 1 000 invånare.
I Skåne ligger Sjöbo högst, 606 bilar per 1 000 invånare och Malmö lägst med 352.
Mönstret går igen. Det är landsbygdens invånare som är mest bilberoende. Så när statsmakterna gör det dyrare att ha bil är det landsbygden som får bära notan. Höjda bensinskatter, fordonsskatter och en allmän bilnegativ attityd vinner inga sympatier här.
Men nu är det ju förmånsbilar och nya diesel/bensinbilar som ska få ännu högre skatter. Det slår väl inte mot landsbygden, bara mot rika män i tjänstebilar i storstäderna?
Det är sant att stora nya Volvo och BMW säljer mycket i Stockholms län, många som förmånsbilar (och en del laddhybrider). Det är å andra sidan bilar som sedan efter ett par tre år säljs vidare till privatpersoner och sprids mer över landet. Men samtidigt sker också omvandlingen av fordonsflottan snabbast i Stockholm. Det drivs både av skatteregler och andra lättnader som gynnar laddhybrider och elbilar – såväl Kia som Tesla – och att infrastrukturen för laddstolpar är mer välutbyggd runt storstäder, där de långa resorna också hör till undantagen.
Till och med augusti i år såldes runt 70 000 bilar med någon form av batteri/hybriddrift i Sverige – de rena batteribilarna utan förbränningsmotor stod för 23 000 av dem (SCB). Under samma period registrerades 110 000 bilar med enbart förbränningsmotor för bensin eller diesel. I Stockholms län är hybrider och batteribilar nästan ikapp, nära 30 000 registrerades tom augusti, mot drygt 33 300 bensin eller dieselbilar. När bonus/malus – med högre skatt på bilar med bensin- och dieseldrift och lägre på elbilar – ökar ytterligare kommer det att påskynda utvecklingen. Då är det köparna i Stockholm, även företag som köper förmånsbilar, som får störst del av miljöbonusen. På landsbygden där bensin och diesel är vanligare blir fordonsskatten högre, och den ökar lika mycket på billigare märken och modeller. Utbudet kommande år av nästan nya svensk- och tysktillverkade bensin- och dieselbilar kommer att sjunka och därmed begagnatpriserna att stå högre än de annars hade gjort, det även om fordonsskatten blir lägre efter tre år. Färre barnfamiljer kommer att få råd med relativt ny bil.
Omställningen av bilparken kan vara riktig. Fossilberoendet bör kapas. Men det finns alternativa bränslen även till förbränningsmotorer, skogsråvara är fortfarande än resurs som kan utnyttjas. Det går inte komma undan att landsbygden får ta en stor del av notan när skatterna höjs – även när bilparken är omställd kommer staten att vara beroende av fordonsskatter. De politiker som vill vinna landsbygdens folk måste också våga se bilens positiva sidor. De bör inte definitivt inte luras och låtsas som att landsbygden slipper betala.
