Petter Birgersson: Det var inget mystiskt virus som sänkte Argentina
I ett land långt borta, omsjunget av Evert Taube, vann nyligen en annorlunda kandidat presidentmakten. Den tillträdande presidenten i Argentina, Javier Milei, gick inte till val som en grå figur som utlovade långsamma reformer för att styra landet i rätt riktning. Inte alls. Avskaffande av den egna valutan och en drastisk omläggning av statens inflytande på ekonomin står på programmet, motorsågen kom att bli hans symbol.
Dagens Nyheter lyckades med konststycket att i samma text kalla honom både högerextremist och ultraliberal. Sveriges Radio valde benämningen anarkokapitalist – ett uttryck Milei ska ha använt om sig själv. Efter valet har SR ingående berättat om förestående nedskärningar av Argentinas kulturbudget.
Mindre har sagts om bakgrunden till att Milei kunde vinna valet. Argentina lider svårt ekonomisk efter lång tid av ekonomiskt vanstyre. Inflationen har under åren med den socialistiske peronisten Alberto Fernández vid presidentmakten dragit iväg från dryga 50 procent upp mot 200 procent.
Fyra av tio argentinare lever under fattigdomsgränsen och statsskulden skenar med ett budgetunderskott som använts till subventioner av allehanda slag. Landets obligationer, lån upptagna på marknaden, handlas på skräpnivåer – ingen vågar lita på det värde som anges. Argentina är ökänt för att inte klara av sina skulder.
Den officiella kursen för peson mot dollarn är det ingen som tar på allvar. Landet är omgärdat av import- och exportregleringar som skrämmer bort investerare. Att fylla i tulldokument för import tar 166 timmar mot genomsnittet på tre timmar i andra länder Det totala skatteuttaget på företags vinster beräknas till 106 procent (Economist).
Landet har alltså större problem än nedskärningar i kulturbudgeten – som en svältande befolkning, vilken inte kan överleva på guld i fotbolls-vm.
Att socialism leder till elände är väl dokumenterat. Argentina har genomlidit mycket sedan sina glansdagar, inklusive brutal militärdiktatur, men den socialistiska vägen har flera gånger visat sig sluta i en återvändsgränd.
Det är klart att Argentina nu hade behövt en klok president och regering med långsiktig reformagenda som får landet, med 45 miljoner invånare, på rätt köl. I Argentinas fall hänger det på om Milei sansar sig i statsmannarollen och om han har rätt människor omkring sig som kan stoppa de sämsta idéerna. Dessutom har Milei ett parlament att ta hänsyn till, hans stödpartier har bara ett litet antal platser i kongressen och senaten.
Argentinas betydelse för Sverige är inte gigantisk, även om det finns svenska industriintressen i landet och människor med band till båda länderna. Men Argentina kan komma att tjäna som föredöme – eller motsatsen – för andra länder i Latinamerika. Dessutom är Argentina ett bra exempel på hur viktigt det är att journalistiken i ett avlägset land som Sverige ser till att ge en mer allsidig bild av verkligheten.
Annars kan folk få för sig att socialism fungerar.
