Petter Birgersson: Det ska löna sig att plocka äpplen

”Ännu ett jobbskatteavdrag.” ”Ni sänker skatten för de rika.” Den samlade vänstern brukar attackera borgerligheten för att bara tala om skattesänkningar, sådant som enligt vänsterns version gynnar de rika. Hur skulle det se ut om den som tjänar 60 000 kronor i månaden får en dubbelt så stor skattesänkning som den som tjänar 30 000 kronor, lyder det till synes logiska resonemanget. Sverigedemokraterna har också en sådan socialistisk ådra och har tidigare, under alliansregeringens tid, medverkat till att stoppa marginalskattesänkningar (SVT 19/9 2013). Så vågade inte heller den borgerliga regeringen höja gränsen för när statlig skatt ska betalas.

Däremot lyckades Centerpartiet och Liberalerna få Stefan Löfven och Magdalena Andersson att 2020 ta bort den så kallade värnskatten, en extra statlig skatt över en viss inkomst – ett arv från Göran Perssons budgetsanering. En sänkning som för övrigt Jimmie Åkesson också protesterade emot med riktig vänsterprosa: ”skattesänkningar för de rikaste, på bekostnad av döende cancerpatienter och barn med funktionsnedsättning” (riksdagens partiledardebatt 30 januari 2019).

Den sänkningen är enligt en analys från Svensk näringsliv, redan nu självfinansierad och mer därtill. Det kommer alltså in mer skattepengar till statskassan än det hade gjort om värnskatten varit kvar. Alla blir rikare.

Då kan vän av vänsterordning – eller SD-ordning – hävda att Svenskt näringsliv inte är en trovärdig objektiv källa. Men myndigheten IFAU kunde 2022 i en rapport konstatera att en motsvarande konstruktion i skattesystemet som Socialdemokraterna införde 2016 – att jobbskatteavdraget minskar med med högre inkomst – inte bidrar till högre skatteintäkter. Tvärtom: ”Våra resultat tyder på att de högsta marginalskatterna idag ligger på en nivå där ytterligare höjningar riskerar att reducera, snarare än öka, skatteintäkterna.”

Det är alltså inte enbart höginkomsttagare som blir fattigare av högre marginalskatter, det blir också staten. Det är ändå bara en effekt. Det allvarliga är att tillväxten försämras över tid och att alla blir förlorare. När det nu diskuteras nya former av värnskatt, denna gång mer i bokstavlig bemärkelse för att skydda landet, måste detta tas i beaktande. Det viktigaste skyddet för Sverige är att få ekonomin att ta så litet skada som det går och få den att växa med starkare näringsliv och fler arbetstillfällen.

Den svåra pedagogiken är att förklara att ekonomi inte är konstant. Det är inte så att det finns en hög pengar att fördela och sedan kan man betrakta rättvisa och orättvisa utifrån det, såsom vänstern tenderar att göra. Man kan faktiskt trycka hur mycket pengar som helst och dela ut, men det gör ingen rikare.

Och skattesänkningars långsiktiga konsekvenser för låg- och medelinkomsttagare då?

Den som öppnar en skattetabell som är tio eller tjugo år gammal och jämför med vad skatten är på motsvarande inkomst i dag kommer upptäcka att inkomstskattesänkningar verkligen påverkar vanliga människors förutsättningar. Särskilt över tid. Om inga förändringar som indexuppräkningar och jobbskatteavdrag, hade genomförts från 2002 till i dag hade den som har 35 000 kronor i månaden i arbetsinkomst betalat en månatlig skatt på runt 13 000 kronor i månaden. Det i stället för 7 400 kronor. Det ger 5 600 kronor mer i månaden, över 67 000 kronor om året. (2024, skattetabell 31). Det visar dels effekterna av jobbskatteavdrag men också av att man inflationsjusterar grundavdrag och marginalskatter. Då 2002, protesterade LO mot tankarna på avskaffad värnskatt – som inföll ungefär vid 36 000 kronor i månadsinkomst – med argument att det ändå hade väldigt liten betydelse för dem med så goda inkomster. Känns det igen?

Tiden kommer i kapp och visar vikten av att justera skatter och göra att det lönar sig att arbeta. I alla inkomstlägen. Det ger helt enkelt fler äpplen i korgen till var och en för sig och åt alla tillsammans.