Det saknas krigsinsikt i valrörelsen
Vallokalerna har redan öppnat. Även om det finns möjlighet att ändra sin förtidsröst är det få som gör det när de väl har bestämt sig. Det gör att tiden rinner ut för partier att vinna (eller förlora) väljare. Möjligen får vi se än mer desperata utspel i en blandning av att smutskasta motståndare och att utlova att man sitter på ett effektivt motmedel mot skenande el- och matpriser. Partiledarutfrågningar verkar mest gå ut på statistikgrävande, frågesportlek och att förklara hur man ska agera vid ett ännu okänt valresultat.
Särskilt vägledande för väljarna är det inte. Och mycket sällan har en för vår existens akut och avgörande fråga ställts: ”Vad är du beredd att göra för att Ukraina ska vinna kriget mot Putins Ryssland?”
Ett par partier hade extra svårt för att skicka svenska vapen när Ukraina anfölls. Miljöpartiet gjorde upp med sin pacifistiska tradition och hängde på (DN 19/3). Vänsterpartiet gjorde till slut om och rätt (Di 28/2). Men det svenska stödet till Ukraina är fortsatt smått i förhållande till USA:s och Storbritanniens. I början av augusti beräknade Kiel Institute for the World Economy att USA satsat 44,5 miljarder euro för att stödja Ukraina mot 27,7 miljarder euro för EU-länderna. Storbritannien hade då satsat 6,5 miljarder euro. I andel av bnp låg de små baltiska staterna, Polen och Norge högst. Därefter följde Storbritannien och USA. Som andel av bnp motsvarade det svenska stödet en tredjedel av det brittiska. Till och med tyskarna är bättre än svenskarna.
Sedan dess har både amerikaner och britter lovat mer vapen och stöd. Britterna är dessutom aktiva i att utbilda tusentals ukrainska soldater, extremt viktigt för att stå emot Ryssland och återta ockuperade territorier. Sverige bidrar med instruktörer till den brittiska utbildningen (DN 17/8). Det är bra. Men är det tillräckligt? Nej.
Ukraina behöver Europas fulla stöd. Det är besvärande tydligt att EU inte har samma förmåga och vilja som USA och Storbritannien att hjälpa Ukraina att försvara sig och att vinna. Frankrikes Emmanuel Macron har ägnat mer tid åt att prata med Putin och tala om att den ryske diktatorn inte får förnedras än åt att se till att Ukraina kan överleva och återupprättas som nation. Tysklands socialdemokratiske förbundskansler Olaf Scholz har varit ambivalent och långt ifrån uppfyllt vad man kan förvänta sig av en nation som av historien borde ha lärt sig att den som inleder erövringskrig av andra stater inte kommer att låta sig nöjas.
De svenska partiledarnas förståelse för krigets omfattning och betydelse för de europeiska demokratiernas fortlevnad är viktigt att ta del av. I det ingår den avgörande frågan om på vilket sätt de ser framför sig att kriget ska sluta. Funderar de i macronska banor om att försöka blidka Putin genom eftergifter? Är de för att EU:s medlemsländer ger Ukraina alla typer av vapen de vill ha? Är de för eller emot att en demokratisk koalition går in och strider mot Ryssland, till Ukrainas försvar? De principiella frågorna är viktiga.
Sverige är ett litet land i sammanhanget. Men den svenska möjligheten att påverka grannländer och EU är inte obefintlig. Med ett medlemskap i Nato ökar den möjligheten att påverka utvecklingen i Ukraina ytterligare. Vilket öppnar för frågan på vilket sätt de uttalade Nato-motståndarna efter valet kommer att agera i frågan om Ukrainas, Europas och Sveriges försvar.
Energidebatten finns där. Inflationsdebatten finns där. Det borde leda medierna vidare till de verkligt avgörande frågorna.
Men vi har ändå en valrörelse som om det råder fred.
Det gör det inte.
