Petter Birgersson: Det kommer fler Skärholmen
Att politiker kommer till brottsplatser för att prata med invånare, anhöriga och medier är ett vanligt fenomen numera. Till Skärholmen kom statsministern, justitieministern, den tidigare statsministern och andra ledande politiker. Systern och svågern till den mördade pappan, en pappa som när han var på väg till badhuset med sin son,blev skjuten i huvudet av en förmodat ung mördare, kunde ses diskutera med både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. I ett av medierna övervakat samtal fick systern till offret upprört fråga varför Andersson kom hit nu och sökte uppmärksamhet, precis som vid en manifestation för den mördade flickan Adriana. Andersson bad då att få tala med systern utan kameror närvarande.
Om det är rätt eller fel för politiker att komma till brottsplatser på det här viset är inte självklart. När politiker inte kommer blir frågan var de är någonstans. Men det är högst tveksamt om det på något vis tröstar eller ingjuter mod i dem som har drabbats direkt, eller om det gör att de boende i området känner sig hoppfulla om förändring. Några nya röster vinner knappast heller de politiker som är ansvariga för den rådande politiken, eller den som har varit.
Ulf Kristerssons regering – och stödpartiet Sverigedemokraterna – har bekämpandet av den grova brottsligheten som ett av sina huvudnummer. För det folkliga stödet lär det vara viktigare än Nato-medlemskapet. Och reformerna är många, med de så kallade visitationszonerna som ett av de mer omdiskuterade. Mordet i Skärholmen visar att behovet av ökade polisiära befogenheter är stort. Delar av jurist- och advokatkåren försöker få det till att rättssäkerhet och demokratiska rättigheter hotas, men vad man med all önskvärd tydlighet kan se är att den som mördas i en gångtunnel inte har några som helst rättigheter kvar. Och för resten av de hederliga medborgare som finns kvar begränsas livet. Det måste vara i centrum för politiken.
Efter mord på en flicka som var ute med hunden, sprängningar som dödade en kvinna utan koppling till gängkriminalitet och gjorde grus av människors hem, och rapporter om att rekordmånga (22!) femtonåringar i Sverige i höstas stod åtalade för mord mordförsök eller mordplaner kan ingen vid sina sinnes fulla bruk förneka att den mest extrema brottsligheten har etablerat sig i Sverige. Och den har gjort det bland väldigt unga personer.
Det är ett politiskt misslyckande, det är ett polisiärt misslyckande, det är ett juridiskt/akademiskt misslyckande och det är ett medialt misslyckande att förändringen av Sverige har tillåtits gå så långt i den här riktningen. I Sverige är ingenting sant förrän det är uppenbart för alla att det har gått fel alldeles för länge.
Kriminaliteten är kopplad till en generös invandringspolitik med dålig kontroll som inte alls motsvarades av en insiktsfull och tillräcklig integrationspolitik. Men det räcker inte som förklaring. I dag är en kriminell subkultur så etablerad att den når många ungdomar med olika bakgrund. Dagens betydligt hårdare invandringspolitik kommer möjligen att se till att problemområden inte fylls på i samma takt som förut, men det kommer inte att innebära att den grova våldsbrottsligheten går ner i morgon.
De första konkreta åtgärderna är att drastiskt öka den polisiära närvaron i de mest drabbade områdena. När våldet har tagit makten finns det inget normalt civilkurage som kan vända på steken. Har ett samhälle kapitulerat från att vara gränssättande så kan ingen förvänta sig att det ska vändas av att privatpersoner agerar när ungdomsgäng intar gaturum eller simhallar. Det återstår tyvärr mer videoövervakning, fler vakter och betydligt fler patrullerande poliser – poliser med befogenheter. För att få bort extrem gangsterkultur krävs hårda bandage.
Narkotikan är en viktig del. Visst kan det utredas hur cannabis ska hanteras och om narkotikapolitiken i övrigt är kontraproduktiv och göder gängen. Men att legala vägar för cannabis skulle slå undan benen för grov kriminell verksamhet och ha avgörande inverkan på sprängdåd och mord är väl naivt att tro.
Och det långsiktiga arbetet då? Absolut.
In med fler män i skolorna. Tolerera inte minsta övergrepp mot andra elever eller lärare. Ta bort dem som utgör en fara för andra från skolan. Sätt in tidigt stöd för föräldrar när det är på väg fel för barnen, eller om föräldrar har för många barn för att klara av dem.
Se till att kvinnor kommer i arbete och inte blir hemma med en stor mängd barn. Börja redan på barnavårdscentralen och vidare på förskolorna för att hjälpa till att leda rätt. Ha svenska språket som krav, vilket också innebär att tolkrätt med mera måste begränsas över tid. Det är långsiktigt dåligt för individer och samhälle att inte dela ett språk.
Riv murar mellan skola, socialtjänst, polis och andra myndigheter. Visa ungarna att det finns arbeten, att det finns möjligheter att få bostad och bättre liv, se till att det finns vuxna närvarande – inte minst män – som kan visa vad som gäller när det gäller gränssättning.
Men att klämma åt snedvridna värderingar, odlade i en märklig brottsförhärligande och kvinnoföraktande machokultur och etablerade redan hos småpojkar – räkna inte med att det bara är att skriva på en skattecheck och skicka in till staten. En sådan vändning tar inte ett år, inte en mandatperiod. Den tar decennier.
Ulf Kristersson och Magdalena Andersson kan inte förväntas få ordning på det som har gått fel. I bästa fall kan de stoppa eskaleringen och ge polis och andra myndigheter befogenheter som skapar förutsättningar att vända sakernas tillstånd åt rätt håll. Men för det krävs väldigt mycket mer än besök i Skärholmen eller på nästa plats där den grova brottsligheten slår till med förstörelse och död.
