Petter Birgersson: Det finns ingen rödgrön politik
Daniel Helldén har en nyvald partiledares sedvanliga självförtroende, övertygad om att stöd från en egen partiförsamling gör att en hel nation spritter av iver inför att få lyssna på kloka ord.
Så är det nu sällan. Särskilt inte om man som Helldén kliver in i ett litet parti med delat ledarskap.
Men Miljöpartiets nya språkrör är ändå värd några minuters uppmärksamhet. Inte minst för att hans parti kan få genom mycket av sin politik, trots sin begränsade storlek. Det har Miljöpartiet visat förr, inte minst när politiken var som mest inriktad på att hålla Sverigedemokraterna utanför.
Miljöpartiet har dock inte längre någon vågmästarposition utan får helt sikta in sig på att delta i eller stödja en socialdemokratisk regering. Det finns vissa bekymmer med det. Ett av de problem som kan framstå som extra besvärligt när man avser att styra landet ihop är att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte har någon gemensam politik.
I alla fall inte på flera av de mest centrala punkterna för Sverige. Punkter där Socialdemokraterna också har genomfört tvära kast.
Magdalena Andersson talar om att det var Socialdemokraterna som genomförde vad som kallas ”paradigmskifte” på invandringsområdet och att det var Allianspartierna som var oansvariga – bland annat genom överenskommelser med Miljöpartiet. I Socialdemokraternas nya samhällsanalys slås fast att ”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna.”
Daniel Helldéns intervju i SVT:s 30 minuter gjorde klart att Miljöpartiets ambition när det gäller invandringspolitiken är den omvända. MP vill vrida tillbaka sådant som permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening. Inte minst familjeåterförening var en stor del av invandringen under de gångna decennierna.
Helldén talar om att det är resurserna för att integrera invandrare som det har varit fel på, inte att det har varit för många invandrare från områden med stora kulturella och språkliga skillnader i förhållande till de traditionellt svenska. Samtidigt hävdar Helldén att invandringen har tillfört resurser, att Sverige inte klarar sig utan den. Matematiken är inte självklar, men säkert är att språkrörets – och Miljöpartiets – uppfattning om invandringspolitiken inte går ihop med Socialdemokraternas.
Likadant är det med kärnkraften. Här har Socialdemokraterna svängt och öppnat för nya kärnkraftverk, efter att under flera decennier krokat arm med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i den snabba avvecklingen av de reaktorer som tidigare försörjde södra Sverige med elektricitet. Socialdemokraterna ställer sig numera bakom effekthöjningar av nuvarande kärnkraftverk och motsätter sig inte att ”det byggs fler än tio nya reaktorer”. Miljöpartiet och Vänsterpartiet håller fast vid sin tidigare linje. Helldén säger att han inte ska sätta sig i en regering som bygger ny kärnkraft. Han menar också att eventuella avtal som ingås av nuvarande regering ska brytas upp om det är möjligt. Inte heller där någon rödgrön harmoni, således.
Brottsbekämpning och försvar har aldrig varit Miljöpartiets paradgrenar, även om det är frågor där Socialdemokraterna lär få ännu mer bekymmer med Vänsterpartiet. Men det som kallas fredsrörelsen – den som i bästa fall tror att Putin går att tala tillrätta och i sämst fall medvetet sprider Kremls perspektiv – har starka förgreningar inom alla dessa partier. Det är förvånansvärt hur lite uppmärksamhet detta får.
Åter svajar de rödgröna.
Det är högst oklart hur Magdalena Andersson ska sy ihop det med Daniel Helldén, Märta Stenevi och Nooshi Dadgostar.
Det finns förstås en punkt där det är lättare att se framför sig vad som väntar: bördorna kommer att läggas ännu tyngre på skattebetalarnas axlar. Befolkningens resurser är ju i den rödgröna världen outtömliga. ”Centerpartiet” ropar då någon. Jo, visst. Men talar man om osäkerheter i politiken så finns det knappast något som är mer osäkert än vad Centerpartiet har för politik i morgon, inte ens partiledaren Muharrem Demirok verkar veta. Det kan ju dock lösa sig för Magdalena Andersson genom att Centerpartiet inte tar sig in i riksdagen.
I helt avgörande frågor saknas det rödgrön politik. I de fall det finns är den direkt skadlig.
