Det finns bättre band än Åkessons trio
Att kalla till presskonferens om en regeringsbildning 1,5 år innan riksdagsvalet kan tyckas udda. Men inte i Sverige. Här framstår det som helt normalt att den främsta politiska debatten handlar om hur makten ska fördelas, inte vad man ska göra med den. Allt med utgångspunkten i det politiska fenomen som stavas Sverigedemokraterna. Denna gång var det SD:s tur att via egenpåkallad presskonferens ge sin syn på vilket sätt de vill samarbeta med andra partier för att ta över Rosenbad. Från anrika andrakammarsalen i riksdagen sändes partiledare Jimmie Åkessons och partisekreterare Richard Jomshofs budskap ut i flera ledande mediekanaler. De pratade allvar om att SD nu är moget att vara med och ta ansvar för att styra Sverige.
Åkesson talade om att inga ultimativa krav kan ställas, att valet först måste hållas och att SD vill ha inflytande utifrån röstetal. Men SD behöver inte nödvändigtvis ingå i en regering ”statsrådsposter är aldrig ett självändamål, det avgörande är politikens innehåll” även om en majoritetsregering står högt upp på Åkessons lista. Ödmjukt, närapå.
Det hela är lite som att bevittna en pågående dokumentär om ett gäng killar som bestämmer sig för att ta över ett extremt parti, göra det till sitt och föra det mot maktens korridorer. Och nu sitter de där inför pressen och förklarar hur de ansvarsfullt ämnar styra landet. Oaktat politiskt innehåll är det en fascinerande resa. Ett gäng politiskt sökande – vilsna skulle många drista sig till – pojkar som vuxit upp och iklätt sig maktens kostymer. Tidigare politiska maktfigurer som drivit egna partipolitiska entreprenörsprojekt på mer eller mindre radikala grunder ser man främst i historieböckerna, medan SD-pojkarnas resa ännu pågår.
Stommen utgörs fortfarande av Jimmies gäng. Hur enade de numer står om vad de vill åstadkomma med makten är oklart. Ord som ansvar glider över den mogne Åkessons läppar. Från Jomshof strömmar däremot meningar om hur den egna entrén till regeringskansliet ska se ut, en äntringsstyrka ska stå redo. Samtidigt som Jomshof betonade mängden seriösa och kunniga tjänstemän som söker sig till partiet slog nyhetsmedierna upp något annat. En lokal valberedningledamot för SD i Varberg hade skrivit om en fotbollsspelare från Elfenbenskusten att han ”ser ut som något jag bajsade ut i morse”. Detta fick SD:s partisekreterare Jomshof hantera, sammanbitet irriterat, i en intervju med Expressen direkt efter presskonferensen. ”Det är klart att de åker ut med huvudet före” sa Jomshof. Kontrasten blir inte tydligare mellan den bild SD vill visa upp och vad de fortsatt måste leva med.
Jimmie Åkesson vill helst ha ett klart gemensamt program med Moderaterna och Kristdemokraterna, redan före valet. Det sverigedemokratiska folkhemmet ska gå via de två borgerliga partier med vilka Jimmie Åkesson finner att man delar samhällsanalys och åtgärdsplan.
Moderaterna och Kristdemokraterna bör inte frestas allt för mycket av inbjudan. Att förflytta sig från de delar av Alliansens politik som inte tog samhällskonflikterna på tillräckligt stort allvar och som inte vågade närma sig invandrings- och integrationspolitiken på ett annat sätt än att ta avstånd från SD, är inte samma sak som att bli en del av det som på många håll kommit att kallas ett ”konservativt block”. SD kommer inte ur konservatismen, M har ett av sina två ben där medan KD gärna vill uttrycka att man kommer ur en egen just kristdemokratisk tradition.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna borde inför valet 2022 vara den trio som tillsammans gör tydligt för sig själva och väljarna vad man vill och kan göra ihop i regeringsställning. Grunderna finns där i övertygelsen om medborgarnas rätt och skyldighet till egenansvar, i synen på marknadsekonomi och frihandel, i uppfattningen att staten ska vara stark i sina kärnområden men lämna resten därhän, och i tron på internationell samverkan som en del av nationell välgång. Det som behöver tillfogas är ett klarsynt avvägande mellan idealism och realism vad gäller Sveriges förmåga att rädda världen.
Ett sådant borgerligt alternativ skulle i någon form av valsamverkan med gemensamt namn och valsedel – väl utredd och utformad för att följa vallagarna som Krister Thelin, domare och tidigare statssekreterare (M) beskrivit det (SvD 19/1 -18) – bli en välkommen utmanare till Socialdemokraterna. Att en sådan borgerlig allians söker stöd först hos väljarna och sedan i riksdagen för att bilda regering är inte att göra sig till en del av en sverigedemokratisk rörelse. Det är däremot att visa politisk vilja och mod. Sverige behöver en sådan borgerlighet som kan förändra opinioner, som vågar regera och har förmåga att göra det.
