Det blir en nykter midsommar
De svenska riksdagsledamöterna lyckades klubba genom en budget innan de gick på sommarlov. Det var en smula stressigt för dem, allt fick skjutas upp en vecka eftersom regeringen inte hann färdigt i tid till den första omröstningen. Vilket ansågs vara oppositionens fel. Det mesta i Sverige är för övrigt oppositionens fel. Så mycket gick tokigt under Alliansen åtta år att Morgan Johansson och gänget måste ha minst 20 år på sig att ens vända skutan i rätt riktning. På det en opposition som ständigt obstruerar genom att lägga egna förslag och hänvisa till riksdagsordning och sådana petitesser. Förstå hur besvärligt det är!
Gladast verkade dock Nooshi Dadgostar vara. Vänsterpartiet twittrade glatt efter onsdagens omröstning: ”Nu kommer Nooshipensionen!” Den ordnades med hjälp av en riksdagsledamot, Amineh Kakabaveh, som uteslutits ur Vänsterpartiet efter anklagelser om att ha spridit falska nyheter (SR 28/8 2019). Men i parlamentet räknas alla röster, om nu någon behöver påminnas om det. I alla fall de röster man själv behöver.
Centerpartiet vann samma budgetomröstning som Vänsterpartiet genom att, liksom Vänsterpartiet, rösta på regeringens förslag. Centerpartiets ledare, Annie Lööf, twittrade nöjt: ”Idag röstade vi igenom en budget som är bra för Sverige. Med nödmiljard till landets krisande bönder, miljarder till totalförsvaret och vi ersatte det kritiserade Nooshi-tillägget med högre pension och sänkt skatt.”
En fick med sitt förslag och en annan lyckades stoppa just det förslaget genom att rösta på samma budget. Magi!
Den som har tvivlat på att S-MP-C-V kommer att fungera som regeringsunderlag fick därmed rejält på tafsen. Alla ska med! Alla är vinnare! Alla kan twittra! Allt dessutom utan att Annie Lööf förhandlar med en enda vänsterpartist.
Det är bara att konstatera att Socialdemokraterna hyser en förmåga i konsten att regera som ingen annan besitter. Medan borgerliga statsministrar lämnar scenen vid minsta motgång och borgerliga debattörer piskar varandra så hårt de bara kan, håller sig Socialdemokraterna fast vid det viktiga: makten. 50 eller 28 procent, vem bryr sig!
För andra är procenten mer avgörande. Liberalernas inhoppande partiledare Johan Pehrson har lämnat lättölen och via mellanvarianterna närmat sig starkölsnivån. Det är också någonstans där, vilket erfarna midsommarfirare vet, som riskerna för överdrivet självförtroende kommer in i bilden. Man börjar kanske börjar tolka vänliga ord som flirtar och tänker att man är redo för starkare grejor och högre procent. Då är det lätt att omdömet tryter helt, att man inbillar sig att den egna sångrösten är den vackraste och lämplig för de allra svåraste sångerna, på allra högsta volym.
Då är det bra om någon rycker en i armen och berättar att det är dumt att krascha fester, särskilt om man är inbjuden och lanserad som en trevlig och klok vän.
Både svensk politik och midsommarfesten behöver, trots allt, någorlunda nyktra röster.
