Alex Voronov: Det är vapen som ger Ukraina fred
Det är illa men inte alls så illa som det var för precis ett år sedan då jag kom till Charkiv för första gången under kriget. Då var missilerna så många och regnade så länge att de inte gick att missa. Larmet gick igång vid elvatiden och en knapp minut senare kom det första nedslaget. Så lång tid tar det för en S-300-missil att flyga från ryska Belgorods län till Charkiv.
När en sådan sak slår ner ett par kilometer bort är känslan att en stor bomb sprängts precis utanför huset. Billarmen utmed gatan utlöstes. I nordöst stod den ryska armén tillräckligt nära för att beskjuta Charkiv med raketartilleri. Stadsdelen Norra Saltivka, som ligger på den sidan, är rejält förstörd och nästan helt avfolkad.
I juni 2022 var det ödsligt på stan, få bilar, stängda butiker och restauranger. Ett hundratal äldre kvinnor bodde i tunnelbanan av rädsla för de ryska attackerna. Allt detta är förändrat nu. Många flyktingar har återvänt, även barnfamiljer. Biltrafiken är tät.
”Varför det är så? För att Ukraina slagit tillbaka Ryssland.”Alex Voronov
Varför det är så? För att Ukraina slagit tillbaka Ryssland. Detta måste upprepas igen och igen eftersom det finns alltför många människor i omvärlden som tror att det finns andra vägar till fred. Men verkligheten ser ut så här. Ryska styrkor drivs bort från Charkivs omgivningar vilket betyder att färre av deras vapen når staden. Fortsatt press från ukrainarna utmed fronten, minskande ryska ammunitionslager och svårigheter att tillverka nytt gör att Ryssland måste ransonera sina missiler. När det sker kan livet börja återvända till Charkiv.
Det är samtidigt viktigt att se priset som ukrainarna betalar för det krig som tvingats på dem. På tisdagskvällen besöker jag en militär gravplats i Dnipro. Den ligger i utkanten av den stora begravningsplatsen Krasnopilske. Här begravs soldater sedan 2014 då Ryssland inledde sin invasion. Jag räknar gravar. Drygt hundra är från de första åtta åren. Runt 1 200 har tillkommit under de senaste 16 månaderna.
En man i 30-årsåldern går runt med en större trädplanta. Han kommer fram till mig och undrar ifall jag vet om det finns något informationskontor. Han heter Ruslan och hittar inte sin lillebrors, Andrijs, grav. Begravningen var i februari och det är nu så många fler gravar här att han inte känner igen sig.
Vi letar tillsammans och hittar snart graven. Där ligger flera kransar. Namnet med födelse- och dödsdatumet står skrivet på ett ortodoxt träkors. Efter att jorden satt sig ersätts korset med en gravsten. När vi står framför graven väller känslorna fram för Ruslan.
Ruslan planterar sitt träd samtidigt som han pratar med sin lillebror: ”Kommer trädet ta sig? Om inte, så gör det inget. Jag kommer och planterar ett nytt.”
