Det är redan 2022
Det är inte enbart i riksdagens korridorer folkvalda kliar sig i huvudet över hur de ska få ihop ett styre efter att ha ställt ultimatum åt alla håll om vilka man inte ska regera eller förhandla med. Talmannen Andreas Norlén konstaterar krasst att om alla håller fast vid sina positioner kommer det inte att bli någon ny statsminister.
Även på kommunnivå brottas politikerna med att hitta allierade. Möjligen är kreativitetsnivån högre på det kommunala planet. Centerpartister kan gå ihop med både socialdemokrater och vänsterpartister, som i öländska Borgholm och – ja, i Ystad under den gångna mandatperioden. Fast det senare blir kanske än mer svårsmält nu när Vänsterpartiet vill ha mer än bara insynsplats som kompensation. Och Moderater eller liberaler kan mitt i mandatperioden byta stol med socialdemokrater – en modell som har prövats i Tomelilla och Kristianstad.
Är det då inte bara att finna sig i vad väljarna har sagt och sätta ihop ett styre efter bästa förmåga? Jo. Men bakom allt finns något som ligger längre bort: nästa val. Oavsett vilken politisk nivå det gäller spanar många politiker och partistrateger bort mot 2022 och kanske till och med 2026.
Om man nu lierar sig med ett visst parti – hur kommer det att uppfattas av väljarna om fyra år? Kan ett litet parti i en regering få igenom så mycket av sin egen politik att det ger avtryck och blir populärt? Eller viker man ned sig på punkter där de egna väljarna anser att man borde ha stått upp? På riksplanet har flera små partier fått känna på det där, nu senast Miljöpartiet. Då kanske det är bättre för partiegoismen att hålla sig i opposition. Kan man som Vänsterpartiet både påverka politiken OCH få vara i opposition är det jackpot.
En stor koalition med Socialdemokraterna och Alliansen eller Socialdemokraterna och Moderaterna innebär också risker för de inblandade. I Tyskland har framför allt Socialdemokraterna tappat i samregerandet med Angela Merkels kristdemokrater. Men inget av partierna verkar må särskilt bra, istället växer de andra partierna till sig, på alla kanter. Fler nutidshistoriska exempel finns på att storkoalitioner, hur förnuftiga de än verkar, över tid gynnar ytterkanter och populister. En väsentlig del i demokrati är nämligen opposition och om väljarna upplever att det saknas fyller de det tomrummet med vad som står till buds, särskilt om de ser att det råder skillnad mellan löften och leverans från de regerande politikerna.
Detta är kärnan i borgerlighetens kluvna förhållande till SD. Den balans som en storkoalition eller decemberöverenskommelse i ny tappning skulle ge på kort sikt kan ge extra syre åt SD, Vänsterpartiet eller andra missnöjesexploatörer. Ett alternativ är därför att öppna för samarbeten och uppgörelser med SD och att balansen på sikt upprätthålls genom skiftande vänster- och högerstyren. Riskerna med den här typen av uppgörelser är att populisterna blir de som driver politiken och att regeringen kommer att få ta ansvar för skandaler eller inkompetens hos dem man samarbetar med. Den som säger att det är enkelt ljuger.
Hur mycket energi bör då politiker lägga på spelteori av det här slaget? Helst ingen. Det viktigaste uppdraget är att se till att få igenom så mycket som möjligt av den politik man tror på. En riktigt bra plan för vad som ska göras är grunden, sedan gäller det att få med så många på den att åtgärderna kan genomföras i praktiken. Vem man gör det ihop med borde då vara mindre väsentligt. Klarar den som styr av att under fyra år visa väljarna att det fungerar är förutsättningarna trots allt bättre att man lyckas i kommande val än om man envist väljer nejsägandets väg.
Det gäller såväl i en kommun i sydöstra Skåne som i regeringsställning i Stockholm.
