Petter Birgersson: Det är rätt att våga regera
2023 var året då den nye regeringschefen skulle visa att han hade gjort rätt val för sin, för Moderaternas, för borgerlighetens och för Sveriges del.
Ulf Kristersson valdes hösten 2022 till statsminister efter en historisk uppgörelse mellan tre partier ur den traditionella borgerligheten och Sverigedemokraterna. Det var långt ifrån idealiskt. Men borgerligheten hade sig själv att skylla som satt sig i den sitsen. Många i den nuvarande regeringen var medskyldiga till att koncentrera sig på fel sak – SD – i stället för på vad som hände i Sverige.
Från sydlig horisont kan konstateras att den här utveckling inte var särskilt svår att förutsäga. Det hopplösa förhållningssättet till SD som åsidosatte sakpolitik och djuplodande diskussion om invandringspolitik och integration slog tillbaka. Rikspolitikerna borde ha fattat det långt tidigare, men fastnade i ett Stockholmsmedie-perspektiv. Allt medan SD växte sig starkare.
Med utvecklingen av den grova brottsligheten, sprängdåd och skjutmord som ett tag räknades in nya varje dag, har det blivit uppenbart att Sverige inte fungerar som tidigare. Det duger inte längre att politiker talar om ”utmaningar” för att sedan direkt betona ”möjligheter”.
Under de omständigheterna, efter borgerlighetens alla misstag, var det ändå rätt att våga ta över Rosenbad och att inte låta Socialdemokraterna regera vidare i ytterligare fyra år. Maktskiften råkar vara en väsentlig del av demokratin. Och Sverige behövde en omstart. Att ge stöd åt ytterligare en socialdemokratisk regering hade varit att lämna WO för borgerligheten under överskådlig framtid. Det hade definitivt blivit S vs SD.
Det är dock en sak att komma till regeringsmakten. En annan att klara av det. En tredje att övertyga väljarna.
Det sista har statsministern inte lyckats med hittills. Kristersson har haft svårt att stiga i förtroendemätningar. Hans parti, Moderaterna, går inte heller särskilt bra. Och samarbetspartierna i regeringen, Liberalerna och Kristdemokraterna kämpar vidare för sin överlevnad. Åtminstone enligt opinionsundersökningarna. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna ser ut att gå desto bättre.
Det betyder inte att Kristerssons regering är misslyckad. Han har klarat sig undan ministerskandaler. Det närmaste var att PM Nilsson tvingades lämna statssekreterarrollen efter kort tid, det för den blytunga frågan om ålfiske i Blekinge skärgård. Så på den punkten är Kristerssons regering stabilare än många andra.
Vissa ministrar syns mer än andra och justitieminister Gunnar Strömmer (M) har hållit i taktpinnen för att vässa till lagstiftningen. Någon gång muttras det från Socialdemokraterna om auktoritär regering – Morgan Johansson, Strömmers företrädare, gillar sådana uttryck – men några sakliga invändningar kommer sällan från det hållet.
Det är på tiden att saker händer på brottsbekämpningsområdet men när mycket lagstiftning levereras på kort tid kan det bli lite av hagelsvärm snarare än precisionsskytte. Andra gånger är det mer frustrerande att det går så långsamt – som när det gäller tullens befogenheter att stoppa stöldgods på väg ut ur landet.
En mer återhållsam invandringspolitik råder det numera stor majoritet för i Sveriges riksdag. Det som har underskattats mest genom åren är betydelsen av kulturella konflikter och riskerna för extremism i andra generationens invandrare. Men om ambitionen är att på något sätt skapa en ny svenskhet, något som håller ihop oss som lever här, då gäller det också att göra det trovärdigt att det är högst möjligt att som invandrare bli en integrerad del av Sverige. Det finns en risk i att den uppgiften glöms bort när tumskruvarna i invandringspolitiken skruvas åt.
Den sista stora uppgiften för Ulf Kristerssons regering är försvars- och säkerhetspolitiken. Det absolut viktigaste har varit att få Sverige med i Nato. Medan Finlands flagga har hissats utanför Natohögkvarteret i Bryssel står linorna ännu och smattrar tomt på en tilltänkt svensk stång. Trots det senaste beskedet från Turkiet så återstår det slutliga klubbandet i parlamentet. Plus då det provocerande EU-landet Ungern.
Försvaret av Sverige och Europa kommer att vara den mest avgörande frågan under kommande år. Det är omvälvande för Sverige och en mycket svår situation för en regering. Den kan komma att bli än mer extrem. Att beskriva en svensk regerings svåra väg och inte ha ekonomin som ett av huvudämnena är mycket ovanligt. Men lågkonjunkturens djup och längd är kopplad till Rysslands krig mot Europa. Faller Ukraina är hela Östersjöregionen i fara. Det är oklart i vilken utsträckning det svenska folket har insett vilken situation Sverige och våra grannar befinner sig i.
Att använda 2023 som facit på hur Ulf Kristersson och hans regering klarar sitt uppdrag är helt fel. Men blir det lättare framåt? Mycket litet talar för det. Desto mer tyder på att de kommande åren kan komma att bli en ännu hårdare prövning.
