Det är (nästan) alltid rätt att förhandla
Magdalena Andersson har svårt att få ihop ett regeringsunderlag eftersom den ena parten, Centerpartiet, inte tillåter budgetförhandlingar med den andra, Vänsterpartiet. ”Vi befinner oss där vi började, och problemet är att det Vänsterpartiet kräver är av sådan karaktär att Centerpartiet inte skulle acceptera en regering som vilar på en sådan uppgörelse”, säger en socialdemokrat till Expressen. Samtidigt heter det att i sakpolitik kan Socialdemokraterna tänka sig att gå långt för att tillfredsställa Vänsterpartiet, men däremot inte i samarbetsformer, vilket Vänsterpartiet sägs vara mest intresserat av.
Man kan annars inbilla sig att det är för sakpolitiken skull, verkliga frågor, som Centerpartiet inte tycker att Vänsterpartiet är något skönt umgänge. Den rimliga utgångspunkten vore att alla som är inblandade i ett regerings- och budgetunderlag satt i samma rum och talade med varandra. Förhandlingar via ombud, som inte ska få kallas förhandlingar, blir snurrigt. Värst är att det nedvärderar väljarna och deras intelligens.
Man kan konstatera att Stefan Löfvens avgång inte var väl förberedd, hans efterträdare ställdes inte inför något färdigt upplägg utan lämnades att lösa upp de svåra knutarna för egen del. Det var inte någon särskilt snäll överlämning. Det påminner en del om Fredrik Reinfeldts hastiga avhopp på valnatten i september 2014. Nog borde rutinerade statsministrar och partiledare inte bara tänka på sin egen personliga framtid utan också på vad de lämnar efter sig till sin efterträdare att hantera?
På andra sidan har Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna samlat sig till ett budgetalternativ. Liberalerna hakade inte på. Liberalernas förhållningssätt till SD är den fråga som nära nog har knäckt partiet och det lär fortsätta att vara frågan som präglar även Liberalernas landsmöte i Linköping i helgen.
Denna ledarsida har länge tjatat om att det är vad som beslutas och inte med vem som är det väsentliga. Samt föreslagit ett valsamarbete mellan M, KD och L eftersom de ligger nära varandra i många grundläggande frågor om ekonomi, brottslighet, integration, energi, säkerhetspolitik med mera. Skillnaderna inom partierna är väl så stora som mellan partierna. Tyvärr ser en sådan borgerlig valallians ut att vara långt borta.
En del menar att Liberalerna återigen sviktar när partiet inte stöder M, KD, SD-budgeten, utan kommer att lägga ner rösterna när den egna har fallit. Det kan man tycka. Men felet ligger egentligen inte där. Att förhandla och inte komma överens är ett helt normalt utfall. Det är dock ett väsentligt annorlunda förhållningssätt än att vägra att alls förhandla.
Det är däremot fel när partier och partiledare på förhand ger löften om vad man i framtiden inte ska göra i förhållande till andra partier: ”Inte ge inflytande” ”Inte förhandla med” ”Inte sitta i regering med” ”Inte komma överens om budget med”. Man kan inte lova sådant om framtiden. Upplysningsvis ska det exempelvis hållas val i september, i vilket väljarna kommer att ge besked om hur starka kort respektive partiledare har att spela.
Det finns en enkel sak partiledare kan lova sina väljare: ”Jag ska på bästa sätt försöka få igenom så mycket som möjligt av den politik vi går till val på.” Det gör att de slipper många svekdebatter när verkligheten kommer ikapp. Och det blir väsentligt mycket lättare för väljarna att förhålla sig till än uppställda ultimatum.
