Den politiska sporten
Den dyker upp med jämna mellanrum. Klyschan som vill stoppa in idrott i ett eget fack utanför den verkliga världen: ”idrott och politik hör inte ihop”.
När höjdhopparen Emma Green Tregaro målar sina naglar i regnbågens färger hörs den åter. I Dagens Nyheter menar sportkrönikören Johan Esk att ”Ska en åsikt få komma fram måste andra åsikter också släppas in på arenan och då ökar risken att idrotten inte längre är en fredad zon i en konfliktfylld värld.”
Idrotten har aldrig varit en fredad zon. Den kommer aldrig att vara det. Idrotten är inte ljus och fri från konflikter. Den är inte fri från homofobi, rasism, mobbning, utslagning. Idrotten kan vara lika nedbrytande som uppbyggande. Lika konservativ och fördömande som liberal och bejakande.
De stora idrottsliga evenemangen är storpolitik, alltid en plats för marknadsföring av det egna landet och dess politiska vägval.
Att Ryssland är värd för friidrotts-VM i Moskva och vinter-OS i Sotji är en del i regimens kampanj för sig själv. Sotji är den ryske presidentens OS precis som hockey-VM i Vitryssland är president Alexander Lukasjenkos propagandaverktyg. Vladimir Putin följer noga förberedelserna för det som sägs bli ett rekorddyrt vinterspel. När vakter vid hockey-vm i Stockholm kör ut publik som viftar med flaggor som inte accepteras av den vitryska regimen – då är det politik.
Att vara aktiv i tävlingarna är att vara en del av storpolitiken. Att blunda och säga ”politik och idrott hör inte ihop” är ett politiskt ställningstagande. Att inte agera är också att agera.
Deltagarna i Moskva som inte målar sina naglar i regnbågens färger gör på sitt sätt också ett politiskt val: man vill ägna sig åt sitt, åt tävlandet och tycker inte att något ska störa det. Det är ett val att respektera. Man behöver inte demonstrera. Man behöver inte uttrycka sin åsikt. Men det är likafullt en aktiv handling att vara passiv.
Emma Green Tregaro valde en väg. En smakfull och smart väg att visa sitt stöd för människor vars grundläggande rättigheter hotas av den ryska regimen. Det är modigt och kan kosta både koncentration och en medalj. Green Tregaro är beredd att betala det priset för ett viktigt ställningstagande.
Green Tregaro satte frågan som Ryssland och Internationella friidrottsförbundet helst ville glömma, mitt i tv-rutan. Hon är guld värd.
