Den motvillige statsministern
Regeringen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet återinträder. Har då något förändrats sedan cirkus misstroendevotering satte upp sitt tält på allmänningen och bjöd in till folklig föreställning?
Jovars. Vänsterpartiet har gjort klart att det inte kan passeras utan tullavgift. Och alla som försökt följa Centerpartiet kan konstatera att det suger mer kraft ur en människa än det ger. Något som underströks av påstådda uppgörelser med regeringen, uppgörelser som inte regeringspartiet Miljöpartiet är med på.
Miljöpartiet har seglat vidare på sitt fantasihav, väl illustrerat av Karolina Skoogs röstningsförklaring i riksdagen som på barnkammarvis meddelade att Miljöpartiet finns till för att förändra världen. Avståndet var långt till den politiska vilden Amineh Kakabavehs tal av kött och blod, ett tal som tog med åhöraren på en resa med en flicka som blev peshmergasoldat, som fortsatte att bekämpa islamismen och hedersförtrycket för att senare landa i Sveriges riksdag. Synd bara att det ledde till slutsatsen att socialismen är gångbar som frigörare för människor och att Kakabaveh stöder en regering och ett regeringsunderlag vars partier har historiskt svag bekämpning av hedersförtrycket på sin tveksamma meritlista.
Det är svårt att avundas Stefan Löfven.116 röster för sig fick han, 60 röster lades ned och 173 gick honom emot. Löfven har mycket att reda ut fram till budgeten, som blir svår att få igenom, då han måste ha fler ja-röster än nej-röster. Att hantera Miljöpartiet i regeringen måste vara huvudvärk nog, allt mer udda och obstinat som det framstår. Det är betydligt mer av 1982 års drömmande idéprogram än pragmatisk verklighetsförankring när man lyssnar till många av dagens miljöpartistiska företrädare.
Stefan Löfven lät uppenbart trött under den efterföljande presskonferensen, som att han med sina sista tillgängliga krafter spelade upp en akt med budskapet att detta är något han vill och orkar. Det är på ett mänskligt plan lätt att sympatisera med Löfven, han verkar vara en hyvens man. Men hur Stefan Löfven ska bli den som knäcker gängbrottsligheten, får näringslivet att blomstra, uppfyller de oförenliga löftena till den ”konstruktiva oppositionen” i Centerpartiet och den stödjande socialistiska oppositionen i Vänsterpartiet samt räddar världen enligt Miljöpartiets första budord – det går inte för någon människa att begripa.
Löfven kan fly undan några veckor fram in i höst, sedan ska en budget på något sätt klaras genom riksdagen. Lyckas inte det kan det återigen blir expeditionsministär för Löfven och hans lag. Extra val i mars står knappast på någons önskelista.
I marginalen kan noteras att Nina Lundström, Liberalerna, inte röstade med sitt parti. Därav föll endast 173 röster emot Löfven. En markering från Lundströms sida mot partiledningen. Fortsättningsvis måste Liberalerna samla sina ledamöter för att kunna vara ett stabilt parti att förhandla med, och ett parti som väljarna kan förstå vad det vill. Annars fortsätter Liberalerna effektivt sin väg mot att radera sig från den svenska politiska kartan.
