Den glömda 1990-talskrisen
Carin Mannheimers klassiska tv-serie ”Svenska hjärtan” är en rå skildring av medelålderns melankoli i ett radhusområde. I hög grad är den en feministisk betraktelse med Solveig Ternström i en bländande rolltolkning av ”Elisabeth”, en representant för den sista generationen av hemmafruar. Hennes man Torsten är en dominant typ, vars tandläkarprofession får honom att leverera den självironiska uppmaningen ”Varsågod och skölj!” lite för många gånger vid kvarterets kräftskivor. Uppbrottet och kärleksflykten med grannen Henrik har på flera sätt ett högt pris för Elisabeth, men hon förklarar ändå sin frigörelse från Torsten: ”Jag är inte rädd för någonting längre”. (SVT Öppet arkiv)
Serien som spelades in i olika omgångar från senare delen av 1980-talet fram en bit in på 1990-talet, speglar också något annat. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet slog hårt mot många med vanliga yrken i både privat och offentlig sektor, varken snickare eller lärare var särskilt efterfrågade. Elisabeths granne Börje karakteriserar sig själv inför sin unga studerande hustru som en ”förlorare” och den slutliga bekräftelsen på det är att han av Arbetsförmedlingen blivit hänvisad till ALU, Arbetslivsutveckling. ”Jag ska laga stolar på församlingshemmet...”
Utanför fiktionen, i de verkliga radhusområdena, slog den ekonomiska kraschen hårt. Från 2-3 procent steg arbetslösheten snabbt mot 11-12 procent på kort tid. Räntorna var rekordhöga och högbelånade hushåll som köpt bostäder under toppen av högkonjunkturen fick ta rejäla smällar, en del tvingades lämna och sälja sina hus med förlust.
Svensk politiks egen ”Var-så-god-och-skölj-Torsten” – Göran Persson – är den som på många sätt kommit att symbolisera de hårda tag och reformer som så sakteliga kom att återställa Sverige.
I dag är det många som inte var med när Sverige genomled denna kris, vilken hotade välfärdsstaten som vi känner den. Nedskärningarna i den offentliga sektorn var skarpa och socialförsäkringar stramades åt. Stat, landsting och kommuner underställdes hårda budgetregler. Men tillsammans med marknadsvänliga reformer och vettigare skattesystem gjorde det att Sverige kom tillbaka starkt på flera fronter, även om arbetslösheten av flera skäl aldrig kommit ner till nivån från slutet av 1980-talet.
På senare år har budgetreglerna luckrats upp. Många har velat förklara dem ålderdomliga, hörande till en annan tid. Det överdrivna fokuset på de offentliga finanserna har hållit landet i ett strypgrepp, började det alltmer att låta.
Så kom då en oväntad kris, en som inte alls liknade de andra. Nu var det inga kreditbubblor som sprack utan ett virus som löpte amok. Om det där offentliga finansiella strypkopplet hade töjts ut genom åren så var det nu dags att helt klippa av det. Så fick vi en statsbudget som beskrivs som historisk, och naturligtvis i form av ord som ”satsningar” och ”investeringar”. Flera kommuner och landsting rapporterar rentav om rejäla överskott i den egna kassaboken.
Var är krisen, frågar man sig?
Och då är det kanske just där krisen ligger. För det är klart att en pandemi av det här slaget sätter allvarliga ekonomiska spår. Det är uppenbart att det inte är en stark arbetsmarknad, blomstrande företag och växande skatteintäkter som gör att kommunerna klarar sig väl på pappret. Det är statsbidragen som döljer en svårare verklighet. 2020 har 26 miljarder kronor skjutits till från staten och nästa år fortsätter de generella statsbidragen att höjas. Den historiska budgeten är i själva verket en lånefest som kommer dölja de värsta hålen ute i regioner och kommuner. Men just att låna till att täcka hål är något annat än att låna till väsentliga investeringar i eftersatt infrastruktur, som väg- och järnvägsnätet, elförsörjningen och teknikfrämjande forskning.
I oktober 2010 intervjuade jag Göran Persson. I ett resonemang om Storbritanniens ekonomiska bekymmer drog han en parallell till Sverige. Han varnande för framtiden: ”Fortfarande är krisen i färskt minne i Sverige. Årets valrörelse var en tävling i vem som var mest ansvarig vad gäller ekonomiskt hanterande. Varje generation begår sina misstag, vi är fortfarande inte på en generations avstånd från vår kris, men vi kommer att komma dit.” (Sydsvenskan 23/10 2010) Persson nämnde året 2024 som en möjlig framtidspunkt där en ny kris förenas med att minnet av den gamla tynat bort.
Om vi inte passar oss är risken att en förslappad attityd till offentliga skulder, drömmar om återsocialisering av liberala reformer och löften om statliga insättningar på hushållens konton försätter Sverige i ett nytt 1990-tal. Ett där Elisabeths döttrar inte har råd att slå sig fria och där Börjes söner i bästa fall får arbetslivsutveckling på församlingshemmet.
