Den glappande välfärden

Aldrig tidigare har det satsats lika mycket pengar på skolan, vården och omsorgen, konstateras det i en ny rapport från Svenskt Näringsliv.

Det är en angelägen korrigering av de i debatten vanliga påståendena om att de senaste åren inneburit stora nedskärningar i välfärdstjänsterna, och att exempelvis jobbskatteavdragen skulle ha inneburit mindre resurser till skolan. Samtidigt är det uppenbart, som flera opinionsundersökningar visat, att många upplever att något inte står rätt till i välfärden.

Det vore lätt att avfärda människors upplevelser av brister i välfärden med en kaskad av siffror ur Svenskt Näringslivs rapport: Justerat för inflation har skolans resurser ökat med cirka 8 procent under 2000-talet. För omsorgen är siffran 13 procent och för vården 14 procent.

Men statistik, hur korrekt den än är, kommer knappast att förändra människors bild av att välfärden inte lever upp till förväntningarna. För det som ibland beskrivs som ”välfärdsparadoxen” – att vi samtidigt som det satsats rekordsummor är missnöjda med kvaliteten – handlar om något djupare än bristande kunskap.

Allteftersom vi blir rikare ökar kraven på välfärden. När vi ständigt får tillgång till mer avancerade mobiltelefoner, eller kan åka på finare semesterresor, vill vi att även den offentliga servicen ska följa med i utvecklingen. Det blir otänkbart att skolan inte skulle kunna ge barn med exempelvis ADHD det stöd som de senaste vetenskapliga rönen pekar på, och det blir självklart att människor med funktionshinder ska få möjlighet att leva fullvärdiga liv, även om det innebär kostsamma reformer som LSS.

Vad vi ser är med andra ord ett glapp mellan människors förväntningar och det som skolan, vården och omsorgen klarar av att leverera.

Men man måste också se till vad som döljer sig bakom de rekordstora välfärdssatsningarna. Den andel av BNP som går till välfärden har under lång tid varit relativt konstant. Om man samtidigt har real tillväxt i ekonomin leder det till nya rekord varje år. Men det innebär inte nödvändigtvis, om man exempelvis även tar hänsyn till hur befolkningssammansättningen utvecklats, att det finns tillräckligt med resurser för att möta de stigande förväntningarna.

Om man verkligen vill höja ambitionsnivån krävs sannolikt att en större andel av BNP satsas på välfärdstjänster. Det kan ske genom höjda skatter. Men det kan också, som med pensionerna, ske genom större möjligheter för människor att prioritera välfärdskonsumtion genom kompletterande försäkringar och överenskommelser på arbetsmarknaden.

Att hitta lösningar som möjliggör ökad privat konsumtion av välfärdstjänster, samtidigt som man slår vakt om solidariteten i välfärdssystemet, är ingen enkel uppgift. Men riskerna med att ignorera glappet mellan förväntningar och verklighet är ännu större.