Den blågula ikonen
För yngre generationer kan det låta underligt att Ikeagrundaren en gång symboliserade utmanaren. Han var smålänningen som slogs mot branschetablissemanget med sin postorderverksamhet, sina lågprismöbler och platta paket. Många svenska hem kom snart att bestå av sneda hyllor och felvända spånskivor. I miljonprogrammen ekade svordomarna över saknade skruvar. Ändå vann Kamprad svenskarnas hjärtan – eller om det var plånböcker – och ett evigt hatkärleksförhållande etablerades.
Ingvar Kamprad var långt mer än en ovanligt idérik möbelhandlare. Det räcker inte heller att säga att han förändrade en hel bransch. Kamprad såg ett nytt konsumtionsmönster följa med bilens intåg och byggde ett koncept som passade den moderna människan. Snart hade alla en Ikeamöbel hemma. Men också femtio värmeljus. Och en varmkorv i handen. Sådan känsla för marknaden går inte att läsa sig till på de finaste handelshögskolor.
Om Ingvar Kamprads geni har det skrivits mycket. Bertil Torekull var en av dem som kom närmast med ”Historien om Ikea”. Torekull fick inte bara redogöra för den ljusa sagan om smålänningen som byggde folkhemmet, utan också för den mörka historien. Kamprads fascistiska förflutna, bland annat manifesterat i vänskap med nysvenska rörelsens Per Engdahl, kom att förfölja honom. Kritiken snarare ökade i intensitet mot slutet av Kamprads levnad. SVT-journalisten Elisabeth Åsbrink kom 2011 med en bok där anklagelserna fördjupades, bland annat pekades på medlemskap i Svensk Socialistisk Samling. Kamprad själv uttryckte sig så här i en intervju i SVT 2008: ”Jag kallades nazist, eller ansågs vara nazist. Sanningen var den att man i så fall skulle kalla mig fascist. Den korporativa läran, det vill säga att alla som jobbade inom läderbranschen höll ihop och de som jobbade inom lantbruksbranschen höll ihop, det var den idén som jag som ung trodde intensivt på. Det visade sig var fel det också, och idag har jag en helt annan uppfattning.”
Kamprad fick kämpa för att övertyga omvärlden om att det handlade om ungdomssynder vilka han hade tagit lärdom av och tydligt avstånd ifrån. Förmodligen var det Kamprads svåraste personliga kamp mot det offentliga. Men Kamprad förde också en annan kamp – den mot svenska staten och skatterna. I olika steg flyttades Ikea ur landet på 1970-talet, för att snart vara uppbyggt i en struktur av stiftelser i Nederländerna, Luxemburg och Liechtenstein, något som journalister ständigt varit på jakt efter. Själv flyttade Ingvar Kamprad till Schweiz. Och Ikeas skatteupplägg kom att få flera efterföljare bland svenska entreprenörer. EU-kommissionen har för övrigt inte släppt greppet om Ikeas skatteupplägg utan fortsätter att granska det. Ingvar Kamprad kom dock på ålderns höst hem till Sverige och Älmhult igen. Han lämnar 91 år gammal ett arv efter sig som är ofantligt stort, och då inte enbart i penningar räknat.
Genialiteten i Kamprads affärsidé och marknadsföring handlar inte enbart om att få folk att handla mer än de behöver och ändå gå hem med känslan av att ha gjort ett fynd, eller förmågan att framhäva sig själv som enkelhetens man. Den går djupare än så. Efter utlandsflytten blev Ikea utåt sett mer svenskt än någonsin. Symbolfärgerna gick från rött och vitt till blått och gult. Under perioder har möjligen Björn Borg, Abba och Volvo kunnat tävla om att symbolisera Sverige, men aldrig så beständigt och tydligt som Ikea.
Och här hemma har stoltheten över Ikea gjort att gamla oförrätter har glömts. Ingvar Kamprad har blivit så stor att företrädarna för det parti vars skattepolitik tog Ikea ur landet vill göra honom till sin. Den socialdemokratiske näringsministern Mikael Damberg hyllade på söndagen Ingvar Kamprad i en tweet. ”En av Sveriges genom tiderna största entreprenör! Ikea fortsätter att tänka nytt och allt mer hållbart.” Tidigare har näringsministern tweetat liknande uppskattande ord om Ikea, framhållande den utlandsstiftelseägda koncernen som en förebild för andra svenska företag.
Kanske slutar hela Ikeas resa med ett återvändande till Sverige. Göran Grosskopf, den som väglett Ingvar Kamprad genom skattedjungeln, yttrade något i den riktningen för några år sedan. Hur arvet ska föras vidare till nästa generation har varit en fråga som ständigt förföljt Kamprad. Ett bra adjö hade varit att låta Sverige åter bli hemmabas för koncernen. Då skulle Ingvar Kamprad lämna ett komplett möblerat folkhem efter sig.
