Demokratihotet kommer utifrån
Martin Klepke, ledarskribent i LO:s tidning Arbetet, jämför arbetsmarknadsminister Johan Pehrson med vaktstyrkan vid ett nazistiskt koncentrationsläger i Nederländerna. Allt under rubriken ”Bespara oss krokodiltårarna, Johan Pehrson, du är en simpel medlöpare”.
Björn Söder, Sverigedemokratisk riksdagsman, och en av de fyra som en gång i Lund drog igång Jimmie Åkessons politiska projekt, twittrar i sin vanliga ton: ”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.”
Martin Klepke kör litet hårdare än den socialdemokratiska partiledningen på spåret att demokratin är under hot med den borgerliga regeringen. Björn Söder använder en mer oputsade variant av retorik än Jimmie Åkesson för att nå ut till de sina.
Det är numera populärt att använda ordet svans för fenomenet att med starka ord piska upp ilska bland egna följare. Fenomenet är egentligen inte nytt. Så har alltid politisk kommunikation fungerat. Partiledningar håller en viss nivå och låter andra sköta det ovårdade och testa gränserna när det gäller att nå ut till massorna.
Men ribban kan höjas och sänkas av dem i toppen. I opposition tar man i mer. När Magdalena Andersson skriver (DN 7/5) ”nu ser vi hur deras drömmars totalitarism börjar ta form ” kan Anders Ygeman twittra att ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati. När opposition, medier och akademi ska tystas, är din röst viktigare än någonsin.” och Martin Klepke kan dra hela vägen till koncentrationslägren.
I opposition hävdade Ulf Kristersson att januariavtalet var ett sätt att ”mixtra med demokratin” vilket inte var särskilt lyckat uttryckt om en parlamentarisk överenskommelse. Nu regerar Kristersson på Tidö-avtalet med ett parti – större än hans eget – som inte sitter i regeringen. Det är klart att det gamla uttalandet då slår tillbaka.
Det är lätt att ta till de hårda orden för att kortsiktigt försöka vinna en debatt. Det är också lätt att finna frågor som snabbt skapar konflikt. Som den om sagoläsning för barn och dragqueens. SVT:s partiledardebatt hamnade där, vilket är lätt att skylla på just SVT. Men det är samtidigt den typen av ämnen som medier generellt uppmärksammar, som människor omedelbart har en åsikt om och som faktiskt politiker engagerar sig i – det är ju därför frågan uppstod.
Det sorgliga är att medan medier och politiker ägnar sig åt skendebatter så befinner sig Sverige i ett mycket utsatt läge. Ett läge där vår stabilitet och vår demokrati kan komma att prövas av krafter vi inte alls har något inflytande över.
Sveriges demokratiska grannar är alla med i en allians, Nato, som gör tröskeln extremt hög för Ryssland att ta kriget vidare från Ukrainas gräns. Sverige saknar än så länge det yttersta skyddet, även om vi till skillnad från Ukraina är med i EU.
Under tiden ligger Sverige sårbart för industrispionage, IT-attacker och påverkan på universitet och andra myndigheter. Debatten ger inte intryck av att medvetenheten om hoten är särskilt hög. Tyvärr ger det också fienden bilden av ett naivt land som inte står förberett och enat. Vem som gillar sådan uppvisad svaghet behöver ingen tvivla på.