Där SD inte regerar
Men ännu har partiet inte nått den i praktiken högsta kommunpolitiska positionen: ordförande i kommunstyrelsen. Det gör SD till ett särfall i riksdagen. Vänsterpartiets Stig Henriksson i Fagersta har egen majoritet bakom sig i fullmäktige. I Degerfors är Roland Halvarsson kommunstyrelseordförande - där bidrog förre riksdagsledamoten Peter Pedersen till att Vänsterpartiet fick 48,5 procent av rösterna.
I Markaryd har kristdemokraten Bengt Germundsson 16 av 35 mandat för sitt parti. Centerpartiet har inte lika många kommunalråd i landsbygdskommunerna som förr, men en del toppar finns kvar. En C-veteran är Mönsterås Roland Åkesson, som i över ett kvarts sekel har styrt kommunen och senast drog in drygt 40 procent av rösterna – i hans fall en besvikelse. Så starkt stöd har ingen folkpartist i landet, men i Landskrona har Torkild Strandberg ritat om den politiska kartan och lyckades 2010 bli kommunstyrelsens ordförande för andra perioden, och det genom att öka på Sverigedemokraternas bekostnad.
MP har ingen kommunstyrelseordförande just nu – men förre språkröret Peter Eriksson drog 2002 fram sig och MP till att bli största parti i Kalix, en position man förlorade i senare val. Partiet sitter däremot med och styr i flera kommuner och landsting. I storstäderna Malmö och Göteborg har partiet kommunalråd i ledande ställning tillsammans med S och V. I region Skåne sitter MP ihop med alliansen.
Småpartierna har olika maktfästen ute i landet. Inte sällan handlar det om starka personer som får lokalbefolkningens stöd. Även icke-riksdagspartier som Nykvarns-partiet kan lyckas erövra kommunstyrelsens ordförandepost.
Men det gäller alltså inte SD. Åtminstone inte hittills. I tidigare nämnda Landskrona nådde SD sånär positionen som näst största parti 2006, med 22 procent av rösterna, bara några röster från Torkild Strandbergs FP. Men uppmärksamheten som SD-företrädarna fick genom den lokala framgången kom inte att lyfta partiet ytterligare. Det efter kontroversiella åtgärder från Strandbergs sida, där strategin var att låta SD få det inflytande som röstetalet gett dem. Det är det närmaste SD kommit direkt politiskt ansvar. Resultatet blev att SD led ett historiskt nederlag och tappade en fjärdel av sina röster i det följande valet 2010.
Men i flera andra skånska kommuner närmade sig SD i istället de stora förra valet. Med röstetal på 13-20 procent pressades moderater och socialdemokrater till minoritetsstyre eller storkoalitioner över de traditionella blockgränserna i flera kommuner som Trelleborg, Tomelilla, Eslöv och Bjuv.
Är det då möjligt för SD att nå ända fram? Och vilka konsekvenser skulle det få? Sjöbopartiet är kanske det närmaste exemplet på ett parti som kan liknas vid SD och som genom Sven-Olle Olsson hade posten som kommunstyrelseordförande. Men rollen som ytterst politiskt ansvarig för kommunen erövrade Olsson långt tidigare som Centerpartist, innan han och några partikamrater uteslöts, bara för att starta eget, vinna valet och återta klubban.
Många som är trötta på det politiska etablissemanget ger SD sitt stöd, trots att förtroendet för partiföreträdarna befinner sig i bottenskiktet. Partiet har notoriskt svårt med företrädare på olika nivåer som inte lyckas leva upp till det Jimmie Åkesson kallar nolltolerans, men som visat sig vara en väldigt flexibel gummitolerans. SD har haft stora problem att fylla sina egna platser de interna bråken har lett till avhoppare och på få platser har det funnits tillräckligt politiskt erfarna representanter för att föra en lokal politik. Oftast har det handlat om centralt styrda symbolfrågor som för skolavslutning i kyrkan och emot halalkött i kommunens matbespisningar.
För partiet som hittills lagt all kraft på att etablera sig i riksdagen och mest använt kommuner som språngbräda, inte minst genom att slussa lokalt partistöd uppåt, kan det finnas anledning att stärka det lokala arbetet. Allt för många tomma stolar, för få seriösa motioner, för lite lokalt anpassade program och brist på starka namn kan urholka stödet i de kommuner där SD en gång började växa. Ett sådant misslyckande kommer på sikt att drabba SD även på riksplanet och göra att det får svårt att bli något annat än missnöjesröstarnas parti.
Det omvända, med profiler som bygger förtroende lokalt kan leda till att partiet kan skaffa sig ett skyltfönster för sin politik. En post som kommunstyrelseordförande, eller kommunalråd som del av en majoritet, skulle för SD innebära att partiet når den normalisering som partiledningen eftersträvar. Men inte ens Jimmie Åkesson lyckades i sin hemkommun Sölvesborg nå en exceptionell framgång, både Socialdemokraternas och Moderaternas toppnamn fick fler personröster än Åkesson till kommunfullmäktige vid förra valet.
Sverigedemokraterna har än så länge sin plats som protestparti, där klyschan ”röra om i grytan” är given. Det är ett annat sätt att säga att en röst på SD inte är detsamma som att man egentligen vill se dess företrädare på de yttersta politiska maktpositionerna. När det gäller att verkligen inneha makt har partiet inte prövats och ingenstans har människor varit beredda att ge partiet det förtroendet. Det är det absolut svåraste steget för SD att ta.
Att klara sig som utmanare till etablissemanget är en sak, men att bli en del av det är något helt annat.
