Där alla färger blandas
I den regionala och lokala politiken är okonventionella politiska lösningar inget nytt. Tyskland har en mängd olika styren i förbundsländerna och i Sverige är det också stor blandning i regioner och kommuner. Mönstret följer inte alls självklart det som gäller i rikspolitiken. Så styrs till exempel Stockholms stad av Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det som går bra i huvudstadens stadshus skulle inte fungera alls i riksdagshuset och i Rosenbad i samma stad – åtminstone inte som det ser ut i dag.
I blekingska Sölvesborg har Sverigedemokraterna och Moderaterna bildat koalition – med SD vid kommunstyrelseordförandeposten. I Trelleborg håller Moderaterna kvar vid ordförandeposten trots att Sverigedemokraterna är störst – och officiellt ingår inte SD i M och KD-styret. Än mer uppseendeväckande är kanske att i Surahammar i Västmanland klev Centerpartiet tidigare i år över till oppositionen med M, SD, L och KD för att knuffa bort Socialdemokraterna från makten för första gången i den kommunens historia. I skånska Eslöv styr däremot S, M och L ihop.
Varianterna är många.
En del lösningar inbegriper att två partier gör upp om att skifta plats på kommunstyrelseordförandeposten, något som prövades i Tomelilla en mandatperiod där S och M gjorde upp om modellen. Innevarande mandatperiod har Moderaterna och Liberalerna i Kristianstad en egen uppdelning, där de kör vartannat år, vid årsskiftet lämnar Pierre Månsson (L) åter klubban till Peter Johansson (M).
Den skiftesmetoden kan diskuteras. Om två stora partier gör upp om makten främst för att hålla andra partier utanför, snarare än för att man har en gemensam agenda, blir det svårt för väljarna att förstå vem som egentligen har ansvar för det som går snett eller rätt. Har man ett tydligt styre som delar synen på hur kommunen ska styras, är modellen enklare att förstå.
Allra mest udda är möjligen dock Ystadsvarianten som gäller just nu – att det invalda minoritetsstyret har krympt till en sådan miniposition att oppositionen egentligen styr. När Kristina Bendz (M) lämnar rollen som kommunstyrelseordförande i mars blir det spännande att se hur det går när hennes ersättare ska tillsättas av ett vildarnas fullmäktige.
Alldeles oavsett hur styrena ser ut är det viktiga för invånarna vilka beslut som kommer ut. Ska ett styre motivera sin existens måste det finnas någon form av plan. I en kommun kan det handla om en eller flera sakfrågor som är viktiga för befolkningen, som en kontroversiell vägdragning eller annan planerad nybyggnation. Men det kan också handla om en långsiktig förändringsagenda för att vända en nedåtlutande kurva för kommunens verksamheter och dess ekonomi.
Det är det inte konstigt utan snarare bra om det kan bildas till synes udda koalitioner som bestämmer sig för att åtminstone över en mandatperiod eller två sluta sig samman för att ta tag i uppenbara problem som det tidigare styret misslyckats med. Långvariga maktinnehav har en tendens att leda till förslappning, självgodhet och småkorruption som inte ens de inblandade själva alltid riktigt ser.
Därför är oppositionens arbete också viktigt, nästan lika viktigt som de styrandes. Det ligger i demokratins intresse att det alltid finns en opposition som är kapabel att ta över och som inte enbart innehåller radikala element. Allt för breda koalitioner som uteslutande riktar in sig på att hålla de radikala borta från makten riskerar att göra mer skada än nytta om det inte längre återstår en sansad och kompetent opposition.