Chockad till klimatsans

Sedan klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 har en av våra verkligt stora framtidsfrågor fått mini­mal uppmärksamhet. I skuggan av finans- och skuldkris med därpå följande lågkonjunktur har hettan i debatten om jordens uppvärmning avtagit. Nu visar en rapport från Världsbanken och klimatforskarna på Potsdaminstitutet, publicerad på måndagen, att effekten av koldioxidutsläppen accelererar. Temperaturhöjningen riskerar att under slutet av detta århundrade bli dubbelt så stor som målsättningen var i Köpenhamn, fyra i stället för två grader.

Med detta följer ”en dramatisk förändring av livsvillkoren”, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, till Ekot. Han framhåller att scenariot har gått från att vara farligt för mänskligheten till att bli katastrofalt. Minskade vattentillgångar skulle negativt påverka livsmedelsproduktionen och den biologiska mångfalden.

Rapporten kommenterades omedelbart av Miljöpartiets språkrör Åsa Romson. Hon hävdar att alliansregeringen har sänkt ambitionsnivån i klimatarbetet och inte vidtar några skarpa åtgärder. Det är inte bara en felaktig bild, utan kan till och med vara skadlig.

Klimatfrågan känner inga nationsgränser. Även om vi svenskar klär oss i säck och aska och stryper alla utsläpp till noll i morgon dag får det ingen påtaglig effekt. Varken politiskt eller faktiskt.

Sverige är redan en föregångare i klimatarbetet. Vi har högre ambitioner än EU, som i sin tur har högre ambitioner än omvärlden. Våra utsläpp står för 0,2 procent av de årliga utsläppen i världen. Den svenska energiproduktionen med vatten- och kärnkraft är synnerligen lämpad för att föra en framgångsrik kamp mot klimatförändringar.

Med Färdplan 2050 har regeringen som mål att Sverige då ska vara utan nettoutsläpp av växthusgaser. Sverige har också varit drivande i att finna kompletterande klimatinitiativ utanför FN-processen.

COP 15 i Köpenhamn var tänkt att bli ett genombrott. Världens ledare skulle som i visan resa sig som en man och deklarera växthusgasernas snara avtagande. När USA:s president Barack Obama lierade sig med Kina gick luften ur.

Inför nästa veckas förhandlingsstart på COP 18 i Doha är förväntningarna anpassade efter en mer pragmatisk syn på hur långt FN kan nå för att få ett globalt och rättvist utsläppsmål. I praktiken finns det inga förväntningar.

Eller fanns.

”Det är min förhoppning att rapporten ska chocka oss så att vi agerar”, skriver Världsbankens chef, Jim Yong Kim i förordet till sin färska klimatrapport.

I brist på annat är det nog vad som kan göras. Världen kan behöva chockas till sans för att våga fråga sig vad som händer om ingenting görs.