Centerns språngmarsch
Opinionssiffror vill Centerpartiledaren Annie Lööf helst inte tala om. När Lööf träffar skolledare och elever i Ystad, äter hos partivännen och gästgivaren Jeanette Bohman i Skivarp eller besöker arbetsmarknadsprojektet Kraftsamling i Trelleborg kan hon glömma de där procenten för en stund.
Som professionell minister tar Lööf sig god tid med de barn, ungdomar och vuxna som förberett sig väl inför hennes besök. Det är verksamheter som vill visa sig från sin bästa sida och på det viset motbevisar mediebilden av välfärdssamhällets undergång. Så hör ni också hur partiledarna i debatter ofta refererar till människor de mött på sina resor i landet – Annie Lööf hör till dem som gärna använder det greppet.
Men att åka runt i Sverige är en sak. Att mobilisera väljare en helt annan. Även i traditionella centerbygder som den skånska landsbygden har partiet svårigheter. Samtidigt har Sverigedemokraterna vuxit fram som tredje parti i många kommuner, men att koppla den framgången direkt till Centerns tillbakagång är att göra saken väl lätt för sig. Moderaterna har vuxit till huvudalternativet för många borgerligt sinnade landsbygdsbor – inte minst bland de lantbruksföretagare och entreprenörer som Annie Lööf gärna vill ha till sin supporterskara.
Historien om hur det moderna Centerpartiet med storstadsliberala ideal går illa ihop med den traditionella landsbygdscentern är ofta berättad. Konflikten nådde ett klimax, eller möjligen antiklimax, med förslaget till nytt partiprogram. Men även om både partiet och Annie Lööf klokt nog slipat bort de hårdaste kanterna betyder inte det att all förnyelse försvunnit. Lööf får sällan beröm för den tydlighet och envishet som hon visar i sin tilltro till att ge människorna makt, till att det är hos landsbygdens invånare som svaret på dess framtid ligger.
Hon har rätt i det. Mycket kan låta som inrepeterade rader – men det är så proffspolitiker fungerar, eftersom varje oövervägt ord kan få konsekvenser. Att det gröna guldet finns på landet och ”närodlad politik” är absolut fluffiga ord, men det är inte mer eller mindre fluffigt än vad de politiska konkurrenterna och kollegorna slänger sig med. Ett parti tror ”på ett Sverige som ser alla och glömmer ingen”, ett annat att politiken ”måste alltid handla om framtiden, om det samhälle vi vill skapa imorgon, inte om det vi redan har byggt”. Ett tredje vill rädda klotet och skapa en värld där ”alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly”. Bakom de orden finns en hel flock partistrateger som borde ställas till svars för sina brott mot mänskligheten.
Annie Lööf har uppförsbacke. Vänstervindar blåser som förkunnar att politisk styrning och central kontroll ger mer och bättre välfärd. När allianskollegorna slirar i sina svar är det bra att en röst envisas med att hålla fast vid sin övertygelse.
