Centern efter enmansshowen
Annie Lööf är ett politiskt fenomen. 23 år gammal personkryssades hon in i riksdagen 2006. Hon formade en helt ny centeridentitet, tillsammans med Fredrick Federley kom hon att representera det unga, storstadsmässiga och liberala. Det var allt vad Centerpartiet traditionellt inte hade förknippats med. Maud Olofsson må ha gett Centerpartiet en tydlig plats i borgerligheten med Alliansen, men det var Annie Lööf som gjorde partiet till en angelägenhet för en ung, hipp generation – en helt osannolik omgörning av ett parti som länge haft samma attraktionskraft på ungdomen som ett par gamla sura gubbsockar.
Lööf lyckades dessutom få med sig den gamla Centerrörelsen på att hon stod för framtiden, Centerpartiet skulle med nyodlad entusiasm bli stort som under Fälldins glansdagar. Utan någon egentlig konkurrens valdes hon så till partiledare 2011. Lööf var från start vänsterns hatobjekt nummer ett, nyliberalismens värsta ansikte, en Sveriges Margaret Thatcher – den brittiska premiärminister hon själv framhöll som idol. Lööf var Socialdemokraternas främsta kritiker och motståndare.
Samtidigt var Lööf längs hela vägen pragmatiker, inriktad på makt. När Mattias Svensson, numera ledarskribent på Svenska Dagbladet, 2006 intervjuade Annie Lööf för Magasinet Neo fick hon frågan: ”Ska vi avskaffa Systembolagets monopol?” Lööf svarade: ”Nej.” Svensson envisades: ”Tycker du det själv också?” Lööf: ”Nej, men jag måste svara som partiledare.”
Inte bara en ideolog utan också en yrkespolitiker ut i fingerspetsarna, således. Lööf kom att driva och kritiseras för frågor som privatisering av Arbetsförmedlingen, men samtidigt agera för att stoppa allt för radikala förslag om nytt partiprogram, med bland annat månggifte – något som hon själv en gång stått bakom som vice ungdomsförbundsordförande (SR 20/1 2013).
Men det som mest kom att prägla Annie Lööfs tid som Centerledare var att hon skiftade huvudmotståndare, från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. Alliansen splittrades och efter andra partiers krumbukter stod Annie Lööf och Centerpartiet kvar som enda tydliga SD-motståndare i det borgerliga lägret, så tydlig att principen om att vägra SD-samröre blev det enda budskap väljarna uppfattade. Somliga gillade det, andra gillade inte alls. Men all annan politik drunknade i detta ställningstagande. Annie Lööf var samtidigt den mest profilerade av alla partiledare – endast i konkurrens med Jimmie Åkesson.
När Centerpartiet nu ska byta partiledare och tre kandidater har utsetts av valberedningen så står partiet där utan någon egen identitet, Centerrörelsen har blivit Lööf-rörelsen. Det enda bestående arvet är att efterträdarna får svara på frågan om SD. Ingen bryr sig längre om Centerpartiets politik. Ingen känner till den. Eller de nya partiledarkandidaterna.
Kandidaterna heter för övrigt Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok. Ska någon av dem ha en chans att lyfta sig och Centerpartiet måste de göra upp med Lööf-arvet och formulera vad tusan Centerpartiet finns till för. Vad det vill. Vad det är emot vet alla redan.
