Centern är inte mediansvensken
Vilka kan ni tänka er att regera med och ta stöd av? Med 1,5 år kvar till valet är det åter den frågan som tar upp mycket av den politiska rapporteringen. För varje gång den ställs till Liberalerna sjunker partiet ytterligare ett snäpp från riksdagsspärren. När ett tydligt besked äntligen kommer följs det av mängder av brasklappar och knivar inom de egna leden.
Och när Centerledaren Annie Lööf i Expressen i tisdags öppnade för att regera ihop med S avfärdades det i en slingrande twittertråd med Sveriges Radios politikexperter Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg som att det inte var något nytt besked, utan mest handlade om en dragen rubrik. Expressens reporter Tomas Nordenskiöld menade att frågan han ställt visst handlade om Centern kan tänka sig att sitta i regering med S – ”Samregera med Socialdemokraterna”. Det föranledde centerledaren själv att svara: ”Men att vi kan tänka oss regeringssamverkan med såväl M och S är ingen nyhet – jag hade ju till och med talmannens uppdrag att sondera terrängen för det hösten 2018.” Det meningsutbytet avslutades med att SVT:s Anders Holmberg ställde frågan: ”Hej Annie. Trots många frågor och svar verkar det råda viss oklarhet. Inte minst kring vad ”sitta i regering” innebär. Så jag gör ett försök. Ska man förstå det som att du kan tänka dig att sitta i en Löfvenledd regering?”
Spelet om regeringsspelet kan vara roande. Och oroande. Särskilt när det hålls långt före ett val ingen vet resultatet av. Men om regeringsspelet tar allt för stort utrymme riskerar det att skymma sikten för väljarna. Särskilt som även de mest insatta politiska reportrarna slåss med att förstå vad beskeden egentligen innebär. Där någonstans har en överväldigande del av övrig befolkning slutat föra intresseanteckningar och istället övergått till att använda anteckningsblocket till att skriva handlarlista på.
Sakpolitiskt skulle man kunna tänka sig helt andra regeringskoalitioner än de alternativ som diskuteras i dag. Det sägs ofta att en ny dimension tillkommit i politiken, den gamla ekonomiska vänster-högerskalan har kompletterats med en skala om inställning till invandring och nationalism. Det är väl förenklat, men kan ändå tjäna som en slags utgångspunkt för en politiskt spaning.
Vad gäller invandring och integration har Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet haft de enklaste förklaringsmodellerna och står längst ifrån varandra. Övriga partier är mer delade i frågan. Men i Moderaterna dominerar i dag en betydligt striktare linje än under Reinfeldteran. Vilket inte är helt främmande för den del av socialdemokratin som många i dagens regering representerar. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson brukar påpeka att han och regeringen styrt om invandringspolitiken i restriktivare riktning. I Ekots lördagsintervju 24/10 20 sa han exempelvis följande: ”Sverige ska inte längre via sin lagstiftning vara en magnet för asylsökande, som vi var tidigare. När jag tillträdde tog Sverige emot 12 procent av alla asylsökande som kom till EU. I dag är den siffran ungefär 3 procent.” Johansson fortsatte: ”Det var Moderaterna som drev igenom den mest generösa flyktingpolitiken i hela EU, den som ledde in oss i hela flyktingkrisen.”
Hårdare regler för arbetskraftsinvandring är också något som numera förenar Moderaternas officiella linje med socialdemokratin. Moderaterna och Socialdemokraterna är i själva verket nästan syskonlika i migrationspolitiken. Det är dock svårt att se framför sig ett miljöpartistiskt språkrör uttala sig som Morgan Johansson. Ändå är det de som regerar ihop.
Även den ekonomiska politiska linjen ser annorlunda ut i dag än förr. Men skattesänkningar är inte längre det som främst kännetecknar Moderaterna eller Kristdemokraterna. M och KD lyfter andra frågor kopplade statens grundläggande uppdrag. Några skattehöjarpartier är de knappast, men sänkta skatter är inte längre huvudbudskapet i kommunikationen. Värnskatten försvann i en uppgörelse mellan januaripartierna, där Centerpartiet och Liberalerna drev regeringen framför sig. Det kritiserades av KD:s Ebba Busch med orden: ”Vårdköerna växer. Skolan krisar. Polisen tvingas lägga ärenden på hög. Men den rödgröna regeringen och dess centerliberala stödpartier prioriterar de som har de allra högsta inkomsterna” (Aftonbladet 26/9 -19). Det är svårt att se någon ledande företrädare för Liberalerna skriva under på en liknande artikel. Däremot har orden om att borgerligheten prioriterar dem med de högsta inkomsterna kommit över många socialdemokratiska finansministrars läppar.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är båda å andra sidan vilt spenderande, på ett sätt som varken socialdemokrater eller moderater i regeringssits skulle kunna tänka sig. Dagens Nyheters ledarskribent Jens Runnberg uppmärksammade nyligen att SD:s expansiva politik, med USA-inspirerade checkar till hushållen, skulle spräcka Magdalena Andersson budget med 106 miljarder kronor, medan Moderaternas budgetalternativ låg 22 miljarder kronor under Socialdemokraternas (DN 9/2).
Att heta Centerpartiet är inte lika med att ligga i politikens centrum. Rent sakpolitiskt är det andra delar av det politiska landskapet som tillsammans skulle fånga upp en slags mediansvensk. En regering med S och M hade sakpolitiskt legat närmre en sådan punkt än någon annan av de varianter som diskuteras och spekuleras om i dag.
Dock finns ett stort demokratiskt värde av att ha två partier som befinner sig nära en tänkt mitt, som båda har ambition och förmåga att regera utan allt för radikalt samhällsomvälvande idéer. En väl fungerande demokrati behöver seriösa alternativ som balanserar varandra. Bara i undantagsfall görs det genom att de slår sina påsar ihop vid regeringsbildningen. Däremot bör de alltid – och inte minst i dagens politiska situation – förhålla sig till varandra med respekt och som självklara partner när det kommer till Sveriges långsiktiga förmåga och välgång. Även om de var för sig i regeringsställning har ytterkanter att hantera.
