Carolin Dahlman: Vem ska vårda de sjuka om läkarna själva är sjuka?

”Urstark ekonomi”, skrev Dagens Industri häromdagen med anledning av en rapport från SCB som visade bättre BNP-siffror än man hade förväntat sig under andra kvartalet, med tanke på svaga siffror för detaljhandeln och underskott i handelsbalansen (30/7). ”Det tyder på en fortsatt stark ekonomi”, meddelade finansministern, och det lät ju betryggande. Eller hur?

Men risken med valkampanjssjälvgodhet är att man inte ens vill se det som är mindre bra och därmed inte är pepp på att finna lösningar.

Ta sjukvården som exempel. Även om landsting och regioner styr den ligger stort ansvar också på regeringen, särskilt kring utbildningsplatser och liknande.

På Centralsjukhuset Kristianstad får personal i sommar avbryta sina semestrar, enligt en undersköterska.

”Ett flertal i personalen har varit på akuten och sökt för stressrelaterade besvär, de mår inte bra och är osäkra på om de har gjort vad de ska på jobbet. De har sömnsvårigheter och känner sig helt ur fas”, sa en läkare (1/8).

En undersköterska berättade: ”Vi har många som är på gränsen till att bli utbrända. Personalen jobbar häcken av sig för att inte patienterna ska bli lidande. ”

I Stockholms län står var tredje sjuksäng tom eftersom sjukhusen inte har personal till att hålla vårdplatserna öppna (Mitti 2/8).

Fram till 2026 behövs 136 000 nya undersköterskor och vårdbiträden. Enligt en rapport från Socialstyrelsen ökar bristande bemanning och kompetens risken för vårdskador (28/2). Vårdköerna har dubblerats sedan maktskiftet.

Men problematiken kommer kanske inte till medborgarnas kännedom, för på CSK avslöjades att den som går ut och pratar blir utfryst och utmobbad. De får höra av chefer att de inte ska berätta hur det är. ”För om vi berättar kommer det att bli ännu svårare att rekrytera”.

Så den rödgrönstyrda regionen har som strategi att locka till sig personal genom att mörka hur arbetsvillkoren ser ut, att de kanske kommer att brännas ut – dessutom till usla löner?

Reallöneutvecklingen gick neråt för läkare mellan 1970 och 2016, vilket kan jämföras med att lönerna för tjänstemän i svenskt näringsliv ökade med 80 procent, enligt en debattartikel från näringslivsprofilerna Leif Östling och Björn Rosengren (SvD 21/4).

Allt är naturligtvis inte eländigt och bedrövligt. Enligt en rapport om sjukvårdens medicinska resultat har Sverige bäst vård av 16 OECD-länder (SvD 4/6) Dock håller inte personal som inte mår bra hur länge som helst, särskilt inte om det inte utbildas tillräckligt med nya händer i vården. Det behövs strukturella förändringar och en övergripande översyn av arbetsmetoder.

Men de röda tycks dock se offentlig styrning och höjda skatter som enda botemedel.

”Det finns inte en vårdkö som kommer att kortas genom privatiseringar och sänkt skatt”, skrev Andersson i Expressen (4/7). Men det är väl heller inga vårdköer som kortas av okontrollerade bidrag till klimatångestterapi, kamelfarmer eller att anställa kulturarbetare fri konst heller? Att höja skatten utan att se över prioriteringarna är knappat en lösning.

Så här kan det i alla fall inte fortsätta. Om personalen får sitta på akuten och köa kan de knappast korta köerna – tvärtom.