Bygg så att vi vill bevara
Trelleborg planerar en slags motsvarighet till Ystads bad- och arenaområde, i en mer utvecklad form. I Trelleborg står fotboll, ishockey och simning i fokus. Klassiska Vångavallen ska bytas ut, precis som i Ystad talas det om ett svengelskt namn: Trelleborg Arena. Det är tråkigt att svenska namn inte duger. Men ännu tristare är idrottsplatser och hallar som byter namn vart fjärde år efter sponsorer. Falcon Alkoholfri Arena i Falkenberg kan vara det värsta exemplet och kräver nästan en styrketår för att hantera. Men konkurrensen är knivskarp, Guldfågeln Arena i Kalmar är också rätt hönsigt.
Den som vill sticka ut kan gå den andra vägen och behålla sitt klassiska namn med historisk anknytning till platsen. Visst ska det heta Österporthallen, Domnarvsvallen, Värendsvallen, Fredriksskans, Vångavallen!
Finansiering av nybyggena är en annan tung fråga i sammanhanget. Ystads kommun tog på sig stora lån för att finansiera sin anläggning, när Österporthallen och gamla badet ansågs uttjänt. I Trelleborg har kommunen meddelat att en avsiktsförklaring skrivits med MTA/Hemsö, där företagen tar över kommunens mark och bygger anläggningarna. Men vad upplägget betyder för invånarnas och skattebetalarnas åtaganden är långt ifrån glasklart.
Vad ska kommunen stå för i investeringsfasen förutom marken? Ska kommunen enbart betala hyra? Ska kommunen garantera intäkter till fastighetsägarna?
Det talas om ett kommunalt tak på 300 miljoner kronor för den nya fotbollsstadion, samtidigt som det utlovas ny ishall och en bad- och simanläggning med 50-metersbassäng. Det drar iväg mot många nollor, som ska värderas mot kommunens behov av investeringar i kärnverksamheten, skolor och äldreomsorg. Eller för den delen satsningar mot bred kulturverksamhet.
Generellt bör kommuner skilja på kommersiell elitverksamhet och breddidrott. Kommunala anläggningar ska i huvudsak vara riktade till allmänheten. Många är de kommuner som har hamnat i konstiga förhållanden till sina elitlag, med avtal där elitklubbar får arenor till generösa villkor eller där kommunen går i borgen för lånen. När klubbarna inte klarar sina åtaganden får kommunen åter ta över skulder och driftskostnader.
Det är också viktigt att värdera vilka krav från utomstående aktörer en kommun ska satsa ekonomiskt på att uppfylla. Att ligaorganisationerna har sina krav på anläggningar gör inte de reglerna till någon slags allmän lag som kommunerna ska följa till varje pris. Det är så kommuner, likt Karlskrona, hamnar i en situation med en dyr anläggning som uppfyller organisationernas publik- och tv-krav men med ett lag i tredje divisionen.
Det finns ett absolut värde av elitverksamhet för sammanhållningen i en stad och kommun. Rätt förvaltat gynnar det också breddverksamheten. I både Ystad och Trelleborg präglas även elitklubbarna i huvudsak av att fötterna står i myllan. Det viktiga är att det görs tydligt vad som är kommunens, näringslivets respektive föreningarnas åtaganden. Det är inte sunt när elitlagens konkurrens utvecklas till en konkurrens mellan vilka kommuner som är beredda att satsa mest skattemedel.
Och så handlar det om vad som byggs. Det är talande att den gamla delen av det nuvarande badhuset i Trelleborg, invigt 1939, inte planeras att rivas. Bakom bygget stod Trelleborgs stadsarkitekt Erik Fehling och byggmästare Gustav Kvist från Lund. Priset? 600 000 kronor. Badhuset är helt enkelt för vackert med sin tidtypiska arkitektur och med Hugo Gehlins mosaik Aurora och vindarna på insidan. Mosaiken betalades för övrigt av Trelleborgs Ångfartygs AB, senare Malmrosrederiet.
Den senaste badhusinvigningen i Trelleborg hölls 1997, 35 miljoner kronor ska den ombyggnationen ha kostat. Den nyare delen av badet anses dock inte längre ha något värde om en ny stor anläggning byggs.
I Ystad revs Österporthallen från 1974 för att ge plats för det nya. Badet Fritiden som i sin första version stod färdigt 1961 bevarades på ett annat sätt i sin omvandling till hotell och restaurang.
Det säger något att byggnaderna som uppförts närmre i tid inte berör lika mycket och rivs som mögliga och betraktas som betydelselösa, trots att minnena därifrån är minst lika levande. Då är frågan om det som byggs i dag får något av en själ, om det som reses för många hundratals miljoner kronor – miljarder? – blir mer än ett skal som kan jämnas med marken när det har tjänat ut om 40, 50 eller 80 år.
