Bryssel – vän eller fiende?
Det handlar inte om vilket skrotval som helst. Det är ett parlament som kan påverka miljö i luft och hav, bankers ekonomiska förutsättningar, hur medborgare får övervakas och om tomaterna ska vara fyrkantiga eller inte. Det sista är inte riktigt sant. Även om den del väljare, eller icke-väljare, tycks tro det.
Att välja 20 av Europaparlamentets 751 ledamöter är svenskarnas uppdrag. Senast den 25 maj ska rösten avläggas. Det är ett dumt datum. Svenskar gör annat i maj. Månaden är känd för allt som ska hinnas med då: på jobbet, med barnens skola, med trädgården, med avslutningar och semesterförberedelser.
Så är det också svårt att få väljare att lyssna till mediernas försök att trumma in att valet är viktigt. Om nu medierna verkligen försöker. Europapolitiken är underbevakad, trots dess stora påverkan på lagstiftning och beslut i Sverige. 60 procent av alla beslut i kommuner påverkas av EU, enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Det direktvalda parlamentet har numera stor makt. Både vad gäller lagstiftning och tillsättning av den nya EU-kommissionen, det närmaste EU kommer en regering. När begreppet ”överstatlighet” används i debatten är i det i hög grad det folkvalda parlamentet som avses. Här tar parlamentariker beslut för hela EU, och formar sin politik i partigrupper tillsammans med sina europeiska systerpartier.
Det är ingen tillfällighet att EU-skeptiker använder just begreppet överstatlighet, eftersom det befäster bilden av att någon långt borta bestämmer. Men om överstatlighet översätts till att ett folkvalt parlament kan genomföra, stoppa eller förändra lagstiftning genom öppen debatt och beslut, medan alternativet innebär att ministrar från olika länder gör upp direkt med varandra – då blir begreppet genast mindre hotfullt.
Ironiskt är att Miljöpartiet – ett av de partier som historiskt varit mest negativt till EU och gärna utmålar Bryssel och överstatligheten som något ont – också är ett parti som gillar att använda den beslutskraften när det passar de egna syftena. Så har Europaparlamentarikern Isabella Lövin (MP) haft stor betydelse för den nya fiskeripolitik som gäller inom EU sedan 1 januari 2014. Moderaten Christofer Fjellner har också medverkat i det arbetet, även om de två har delade uppfattningar om en marknad för fiskerätter.
Och så gillar MP skatter som är överstatliga – som skatten på ekonomiska transaktioner, vilken Isabella Lövin och hennes kollega Carl Schlyter också röstat för. Den senare gör för övrigt en miljöpartistisk Putin och lämnar EU-parlamentet efter två perioder – partiets maxgräns – för att istället sikta på att fortsätta som politiskt fullblodsproffs i riksdagen. Det tidigare språkröret Peter Eriksson gör motsatt resa. Miljöpartiet är ett maktparti och dess politiker maktmänniskor – glöm maskrosidealismen, den finns bara på affisch.
Just Fjellner och Lövin är två starka svenska parlamentariker som påverkat viktiga politiska beslut på europeisk nivå. Gunnar Hökmark (M) – på bankområdet – och Marit Paulsen (FP) – på djurhållningsområdet – får också räknas dit.
Den europeiska beslutsprocessen kan verka komplicerad. Men den är egentligen inte särskilt mycket svårare än den svenska. Och få svenskar som röstar i riksdagsvalet har ingående kunskaper om hur lagstiftningsprocessen i Sveriges riksdag ser ut, vilken roll utskotten spelar och hur regeringens departement arbetar. Ändå tycker inte de flesta att riksdagsvalet är något märkligt.
Det handlar inte om att vara för eller emot EU. Som den avgående EU-parlamentarikern och åldermannen Alf Svensson (KD) uttryckte det på en pressträff i Europaparlamentet tidigare i veckan: ”Om de rödgröna vinner valet innebär inte det att jag blir Sverigekritisk”.
Svensson låter för övrigt mer som en inbiten folkpartist när han förkunnar att ”nationalstaternas tid på sätt och vis är förbi” och att partierna är rädda för begreppet överstatlighet när det är just det som behövs. Förr hade Gränna tullar i norr och i söder, förklarar den gamle historieläraren.
Det är just det. Nationsgränserna blir allt mindre relevanta. Politikerna i Europaparlamentet – undantaget extremerna som möts i det kommunistsocialistiska och nationalistiska träsket – har lättare att inse det än politikerna på hemmaplan. Ointresset från de stora partierna är påfallande. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven ses sällan prata om Europapolitiken. De siktar helt mot september.
Då har de inte insett vad som sker framför dem. Det är inte enbart så att Sverige är en exportberoende nation, där varor skeppas ut över våra gränser. Människorna går samma väg och det i allt högre utsträckning. Det kan handla om romska tiggare på gatorna, högutbildade unga på europeiska universitet, företagare som ska expandera, eller tjänstemän och industriarbetare som följer sina företag. Det är efter den miljön som skatte- och försäkringssystem ska anpassas. Politiken måste blicka 30, 40 år framåt och formas mer efter gränsfria regioner än efter gamla nationalstater.
Rörelserna i Europa går just nu mot populism i vänsterriktning och nationalism. I Storbritannien är konservative David Cameron pressad av ett starkt växande United Kingdom Independence Party, och Cameron har utlovat både omförhandling av fördrag och folkomröstning om EU-utträde. Det första är omöjligt och det andra skulle innebära ekonomisk tvärbroms. På svensk hemmaplan går Vänsterpartiet till val på motstånd till ett viktigt frihandelsavtal mellan USA och EU.
Sverigedemokraterna delar i stora stycken Vänsterpartiets syn på Europa. För svensk del är det viktigt att de två partierna får så lite inflytande som möjligt i Europarlamentet. Starka kandidater för Europavänliga partier kan däremot ha avgörande betydelse för ekonomi och miljö.
