Bra skolmat är en vettig investering
Ett barn som ofta går hungrigt är en allvarlig varningssignal om att något är fel. Orsakerna kan vara många. Bland de allra minsta kan vården i bästa fall hjälpa föräldrar att få rätt på amning eller flaskmatning som inte fungerar som tänkt. I undantagsfall kan det handla om uppenbar vanvård.
Hos större barn och ungdomar är kosten ofta problem av andra slag. Matvägran, extrem petighet, anorexi och bulimi är svårigheter som är kopplat mer till psykisk status än till föräldrarnas ekonomi eller utbildningsnivå.
Sedan finns det förstås barn och ungdomar som helt enkelt inte får tillräckligt med mat hemma, eller inte tillräckligt bra mat. Hur ofta det handlar om ekonomi eller om helt andra faktorer är inte helt enkelt att reda ut, sociala och kulturella aspekter ska definitivt inte bortses från. Vad som är nyttig mat och vad som är skräp är inte självklart för alla.
Efter en krönika av Lena Andersson i Svenska Dagbladet (20/5) – som egentligen handlar om vilka påståenden om regeringens ansvar för barns hunger som tas till i den politiska retoriken – har debatten accelererat och urartat i sedvanlig stil. Det hindrar inte att frågan är viktig.
Föräldrabalken är klar med att det är vårdnadshavaren som ska se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Vårdnadshavaren ska också bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. Det är alltså ett långtgående åtagande att vara förälder. Att se till att barnet får mat är bara en del. Att lägga huvudansvaret där det hör hemma är alltså inte – borde inte vara – kontroversiellt.
Det lätt att inse att vissa lever under knappare omständigheter än andra, som ukrainska flyktingar med uppehållstillstånd men med mycket små ersättningar om de inte har hittat arbete. Ekonomiska försämringar kan dock drabba betydligt större grupper. Skilsmässor och arbetslöshet har alltid varit sådant som kan göra att både fotfäste och besparingar förloras. Med det senaste årets snabbt stigande räntor och ökade kostnader för nästan allt livsnödvändigt kan även hushåll med hyfsade inkomster ha fått se sina ekonomiska förutsättningar drastiskt förändrade.
Det finns ingen utbredd barnhunger i Sverige, än mindre svält. Men det finns människor i alla åldrar som har det svårt att få kassan att räcka till hyra och mat månaden ut. Att då se till att skydda skolluncherna från inflationen är ett bra sätt att se till att fler barn får i sig bra mat några dagar i veckan. Regeringen bör med statsbidrag medverka till att kommunerna klarar det åtagandet.
Det är åtminstone svårt att se att ett en sådan åtgärd skulle ställa till med någon större skada – till skillnad från mycket annan användning av skattepengar.
