Bra skånsk skattelinje
Region Skåne lever på ett sätt i en annan politisk tid än rikspolitiken. Här håller Alliansen ännu ihop. Det är en god utgångspunkt – för demokratin inte minst. Att ha tydliga seriösa alternativ är av stor vikt. Region Skåne har skiftat styren genom åren. I det Skåne där Sverigedemokraterna tidigt växte har man funnit vägar att på ett sunt sätt hantera väljarnas utslag.
Ekonomin i regionen har svajat genom åren sedan den bildades för drygt två decennier sedan. Skatten har höjts i omgångar. Efter sammanslagningen av de två landstingen låg skatten på 9,39 per hundralapp. Den höjdes 2003 med en hel krona till 10,39. 2014 lades 30 öre ytterligare till och från 2019 höjde nuvarande alliansstyre till 11,18. Det är en skattehöjning från regionens sida med 19 procent på 20 år. Det är inget unikt för Skåne, men det gör inte saken mindre angelägen att hålla ett öga på. Drar man ut den linjen framåt kommer den skånska regionskatten att nå runt 20 kronor när dagens skolbarn når pensionsåldern.
Avsikten med Alliansens senaste skattehöjning var att kunna ta tillbaka åtminstone delar av den efter att ekonomin stabiliserats. Skattesänkningar på region- och kommunnivå tillhör nu ovanligheterna. Trenden går som regel åt andra hållet, och argumentationen när höjningar genomförs låter ungefär likadant varje gång: ”Det handlar bara om några kaffekoppar i månaden för medelhushållet.” Som om hushållen inte redan betalade skatt i mängd och på många nivåer.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville för kommande år höja med ytterligare 25 öre, men det vann inte gehör i regionfullmäktige tidigare i veckan. Oppositionsrådet Henrik Fritzon (S) använde det klassiska argumentet om att det ändå bara kostar hushållen några tior i månaden. Han lade dessutom till att genom en skattehöjning ser regionen till att pengarna verkligen används till tillväxtskapande offentlig konsumtion medan privatpersoner kan vara tråkiga och spara pengar. Genom en skattehöjning tar politikerna kontroll och kan bestämma över pengarna människor har arbetat ihop, argumenterade Fritzon.
Det är lysande matematik. Än bättre vore det om det gick att göra sådana trolleritrick utan att det skadar privata investeringar, tillväxt och jobbskapande. I en högskattemiljö är det så att tillväxten i ekonomin tar skada av ytterligare höjningar, skattekraften från den privata sektorn kommer att minska på sikt. Och i just Skåne är den låga skattekraften ett stort bekymmer, 92 procent av riksgenomsnittet. Det är en minskning från regionens bildande då Skåne hade 95 procent av genomsnittsskattekraften. Det är inte särskilt vasst för en region som på många sätt har en utmärkt position, inte minst geografiskt och forskningsmässigt.
Fritzon bortser också från att skattehöjningar är att låna från kommande generationer. Man tar utrymme från framtida behov av att ta ut större del av skattekraften i skatt. Höjer man i dag blir det svårare att höja skatten i morgon, eller åtminstone att få ut något av den. När man når 100 procent skatt blir nästa höjning väl svårsmält, så att säga.
Regionens höjningar måste också sättas i förhållande till kommunernas. Just nu har såväl regionen som kommunerna stora statsbidrag att luta sig emot. De flesta kommuner – med undantag för dem med större bekymmer som Bromölla – klarar sig utan att höja skatten nästa år. Men att staten lånar för att kompensera för coronakrisen löser inte kommande års ekonomiska utmaningar. De långsiktiga effekterna av coronakrisen och den politiska osäkerheten i världen kan komma att försämra framtidsutsikterna för ekonomin och näringslivet väsentligt. För Sverige som helhet, byggt på handelsrelationer, kan det slå hårt. Då kan regionfullmäktige ställas inför betydligt svårare ekonomiska prioriteringar än idag. Till och med en skattehöjning på 25 öre kan plötsligt framstå som mild.
