Bottenrekord är också ett rekord
På partikongressen 2013 lanserade Stefan Löfven det storstilade löftet: ”Vi ska nå lägst arbetslöshet i EU. Det är det förpliktigande delmålet, men vi ska åt full sysselsättning. Det mina vänner, det är socialdemokratisk politik.” Detta var en tid när socialdemokratin var hårt pressad av att under två mandatperioder ha ställts utanför makten av en sammansvetsad allians och efter ett par misslyckade partiledarbyten måste Löfven få rörelsen på fötter och fötter under rörelsen. Vad kunde då vara bättre än ett högt uppskruvat mål i ett för den gamle Metallordförande kärt område: arbetsmarknaden. Uppställt på lagom avstånd, 2020 skulle det vara bekvämt. Ännu längre fram väntade utopin: full sysselsättning.
Nu var det inte så mycket det löftet som andra omständigheter som tog Stefan Löfven till statsministerposten. Socialdemokraterna repade sig egentligen inte men lyckades lägga över ansvaret för Sverigedemokraternas tillväxt på Alliansen och locka över väl valda delar för att återetablera sanningen att Sverige endast under S kan styras.
Med arbetslösheten gick det inte. Arbetslöshet är ett trubbigt och rätt dåligt mått på hur framgångsrik ekonomisk politik är och hur väl arbetsmarknaden fungerar. Det är också dumt att ha ett mål som förhåller sig till hur andra presterar. Men nu valde Löfven just det målet.
Det där målet kom allt mer i skymundan. I regeringsförklaringen 2019 försvann det. Finansminister Magdalena Andersson sa då: ”Att ha det målet under förra mandatperioden det var ju liksom en bra, det var en bra styråra för politiken” (Ekot 18/9) Sverige har förvisso slagit ett ny rekordnotering i statistiken: i augusti hade Sverige för första gången sedan mätningarna startade 2000 högre arbetslöshet än EU i genomsnitt. En styråra i riktning mot botten, uppenbarligen.
