Bort med fuskarna
Nyligen tvingades den profilerade kristdemokraten Caroline Szyber lämna sin riksdagsplats efter att Aftonbladet avslöjat att hon vid flera tillfällen låtit riksdagen betala för tjänsteresor där även familjen följt med. I ett av fallen ingick ett privat bröllop. Den självklara principen är att ledamöterna ska redovisa och betala för familjemedlemmarna.
Aftonbladet har dessutom funnit att Sverigedemokraten Patrick Reslow rest med familjen och bott på flera hotell runt om i landet. Reslow förnekar att han har haft familjen med sig, men enligt uthyrare och hotellpersonal har tre personer bott på rummen.
Szyber och Reslow är verkligen inte ensamma, historierna om politiker som åker på dyra taxiresor till helt eller halvt privata nöjen, tar ut resetraktamenten för nöjesresor eller på annat sätt utnyttjar sina möjligheter över gränsen för vad som är tänkt är många.
En del skyller på slarv, vilket säkert kan vara sant i viss mån – om det nu inte visar sig att ett beteende upprepar sig gång efter gång. Ofta är det ganska lätt att skilja på slarv och på medvetet fusk. Inte minst på det sätt att den som slarvar med att skilja på privata utgifter och arbetsutgifter också låter det privata kontot betala sådant som arbetsgivaren enligt regelverket ska stå för. Men av någon anledning brukar det som förklaras med slarv ofta gå åt andra hållet – att man låtit skattebetalarna stå för en privat utgift.
En sak är moralen, den lär vara densamma genom decennierna och seklerna. Människor ser olika på hur man ska förhålla sig till lagar och regler. Förmodligen gäller även här en normalfördelningskurva: En mycket liten del av mänskligheten har aldrig brutit mot någon regel, aldrig gått mot röd gubbe eller kört över hastighetsgränsen i ett öppet landskap utan mötande trafik. En annan liten del har som livsregel att ge fan i allt. Och majoriteten befinner sig någonstans däremellan.
Men borde inte de höga politiker, forskare och näringslivsföreträdare som har sviktande moral ändå lära sig av historien och förstå att de riskerar sina karriärer och sitt anseende genom att för liten vinnings skull fuska för att tjäna några extra kronor eller få ytterligare uppmärksamhet?
Tydligen inte. Riskbeteende kan löna sig, och vissa är mer benägna att ta dem även utanför regelverket. Den typen av personer bör inte finnas i ledande ställning i samhället. Därför är det bra att den granskande journalistiken finns.
Sedan kan man ifrågasätta en del av de generösa förmåner som riksdagsmän och andra ledande politiker har. Men det får inte heller övergå i onödig avundsjuka och politikerförakt. Den stora majoriteten sköter sig och många av dem som syns minst i medierna är de som arbetar mest bakom kulisserna för att se till att beslut fattas i god ordning och med bra underlag. Och där kanske journalistiken har sin brist – det är svårare att lyfta fram dem som jobbar intensivt i det tysta för det allmännas bästa.
