Borgerligheten kan ha missat chansen att smula sönder S
Det är enkelt att konstatera att Socialdemokraterna har tappat den position partiet hade i det svenska samhället under flera decennier. I en långsiktig trend lutar väljarkurvan nedåt. Den trogna väljargruppen finns bland de äldre, även om en del tapp skett också där. Tydligast är dock nedgången bland män i LO-yrken, där många gått till Sverigedemokraterna. Kvinnor har i högre grad sökt sig till Vänsterpartiet. Bland de yngsta väljarna har också S en svag position, särskilt bland unga män (SCB).
Stefan Löfven har framhållits för att han ändå lyckades ta tillbaka makten efter ett svagt S-val 2014 och för att han behöll den efter ännu svagare val 2018. Men Stefan Löfven har också på sina håll fått visst erkännande för att blodflödet ur S kunde ha varit större.
Drygt 28 procent – ännu sämre i opinionsundersökningar nu – av väljarna är dock inget för det gamla maktpartiet som fortfarande har svårt att identifiera sig som något annat än ett 40+ procentsparti. Det har lett till inre slitningar som Stefan Löfven en gång tillsattes för att överbrygga. Men det kan också ha inneburit att konflikter har hållits under ytan, genom den tid Socialdemokraterna faktiskt har lyckats att behålla makten i Rosenbad. Kom ihåg att – även med trilskande budgetar och svår minoritetsställning – har regeringen stor makt, inte minst genom att utnämna landshövdingar, generaldirektörer och ambassadörer. Det kan användas för att tillsätta personer som man litar på för att styra myndigheter i för regeringen önskad riktning och för att ge reträttposter till lagom medgörliga oppositionspolitiker. Makten dämpar den inre kritiken, köttgrytan mättar.
Men partiledarskifte är ett tillfälle när locket åker av den kokande grytan.
När Socialdemokraterna nu ska välja ledare är det som vanligt en kamp mellan traditionell vänster och höger i partiet, men också mellan olika viljor när det kommer till migrations- och integrationspolitik.
Socialdemokraterna i Danmark, som traditionellt inte har haft samma starka maktroll som systerpartiet i Sverige, har det senaste decenniet svängt om mot en strikt invandringspolitik och integrationspolitik. Samtidigt har det i Danmark höga skattetrycket och den stora sociala välfärdsstaten försvarats. Dansk Folkeparti har punkterats på det viset och Socialdemokraterna tagit makten. Den danska borgerligheten har svårt att få till ett svar i en dansk politisk värld där utbudet av partier till både höger och vänster tycks större för varje dag. Socialdemokraterna samlar med 30 procent ungefär lika stort väljarstöd som Konservative och tidigare regeringspartiet liberala Venstre ihop. I ett danskt perspektiv är det ett riktigt vasst resultat, liksom i förhållande till hur andra socialdemokratiska partier i Europa klarat sig.
För en del av de svenska Socialdemokraterna är det danska exemplet blivit något man närmar sig, om än ofta i försiktiga ordalag. Chefredaktören för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, Payam Moula, skriver i likaledes socialdemokratiska Arbetet: ”Den danska socialdemokratin må vara kontroversiell, och att kopiera ett systerpartis politik till vår svenska kontext är varken önskvärt eller möjligt, men de danska socialdemokraterna har brutit den sjunkande trenden för S-partier i Europa.”
Det är långt ifrån säkert att S i Sverige ger sig in på den vägen. Nu har S börjat växa i storstädernas kulturkvarter liksom i universitetsstäder, och befinner sig i kampen om akademikerväljare, tillsammans med V, MP och viss mån C. Avståndet till den gamla gruppen väljare ökar snarast.
Men insikten om att det finns en gammal övergiven väljarbas finns alltså inom delar av S. Om de som vill ta S åt det hållet vinner den inre värderingskampen som pågår kommer vi snart att se en medveten strategi som skiftar fokus från att varna för demokratins undergång om arbetarväljarna väljer SD. Vi lär få ett S som istället talar om hur den traditionella arbetarväljaren ska få en chans till ett eget radhus, som berättar hur barnens trygghet och skola ska säkras, som förklarar hur bekämpande av brottslighet ska ske och som erkänner kulturkrockarnas påverkan på samhället. Här kan vi också förvänta oss högre och återinförda skatter på kapital, betydligt hårdare regler för privata företag i den offentliga sektorn och annan klassisk vänsterpolitik. Det är de delarna som också kan tilltala kvinnliga arbetarväljare.
Är den ekonomiska akademikern Magdalena Andersson den ledare som kan ta Socialdemokraterna i den riktningen? Det är faktiskt inte omöjligt. Utanför den ekonomiska politiken har Magdalena Andersson avslöjat lite om sin politiska inriktning. Den kan vara så att hon har gjort en samhällsanalys som ligger närmre den danska socialdemokratin.
För borgerligheten skulle en sådan socialdemokrati bli betydligt svårare att bemöta. Om det inte skiljer i politik när det kommer till integration, invandring och brottsbekämpning, då återstår de traditionella ekonomiska frågorna som särskiljande. I en tid när opinionen drivs mot privata företag i offentlig sektor och när stora unga väljargrupper inte har sett socialismens baksidor på nära håll, samtidigt som de tar marknadsekonomins förtjänster för givna och inte som en effekt av den fri ekonomi, är det inte självklart en stark utgångspunkt. En socialdemokrati som reviderar sin strategi och som börjar tala med det som en gång var kärnväljarna kan därför bli en betydligt svårare motståndare än borgerligheten inser i dag.
