Ledare

Bo Pellnäs: Vapenvilor skapar sällan fred

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs.
Bo Pellnäs.

Så kom då en direkt förhandling till stånd mellan Ukraina och Ryssland som gemensamt leddes av president Macron och förbundskansler Merkel i Paris.

Vi kan konstatera att Volodymyr Zelenskij och Vladimir Putin kom till förhandlingsbordet med ganska ojämlika förutsättningar. Putins militära insatser har skapat ett läge på marken som ryssarna för närvarande kan betrakta som en måluppfyllelse. De innehar Krim och man får en känsla av att omvärlden, om än motvilligt, håller på att anpassa sig till detta som ett faktum. Militärt behärskar de östra Ukraina med dess rysktalande majoritet. Nästan alla erfarenheter av förhandlingar om vapenvilor och än mer om fredsfördrag visar hur oerhört svårt det är att genom förhandlingar förändra läget på marken. Detta är en kunskap som de borde ta till sig, som hävdar att modern teknik gör soldater överflödiga på stridsfältet. Uttrycket, att det krävs ”boots on the ground” för att kunna hävda rätten till ett territorium, är bara alltför sant.

Mötets resultat tycks ha blivit magert. Inget annat var att förvänta sig, vilket inte betyder att några steg på vägen mot fred faktiskt ändå kan ha tagits. Nu var man överens om två ting – för det första en utväxling av alla krigsfångar och för det andra att man skulle mötas igen om fyra månader. Utväxlingen är naturligtvis något som både den ryske som den ukrainske presidenten kan få poäng för hos den egna befolkningen, så här i juletider. Om den nu kommer tillstånd, vilket verkar troligt. Ett löfte om att mötas igen kan indikera att Putin skulle kunna vara beredd att gå ett steg på vägen. Men kan lika gärna vara helt betydelselöst.

Tillfälliga vapenvilor, som den som nu råder åtminstone fram till nyår, utnyttjas ofta för att omgruppera, vila upp och på alla sätt förstärka sina förband. Ett annat motiv är att man inför världen vill demonstrera sin fredsvilja och helst se till att motparten får skulden om stridigheter återupptas.

Rent politiskt besväras en oerfaren och nyvald Zelenskij av att han är känslig för en inhemsk opinion som otåligt kräver det omöjliga, det vill säga både fred och inga eftergifter.

Trycket på Putin är nästan obefintligt inom landet. Det faller alltså på de fransk-tyska medlarna att åstadkomma de trovärdiga hot och löften som skulle få honom att flytta på sig. I en ”normal” värld skulle USA ha varit en självklar förhandlingspartner med mycken kraft bakom orden. Den senaste tidens inrikespolitiska tumult i Washington kring Trumps försök att pressa Zelenskij till att misskreditera senator Joe Biden, lämnar européerna ensamma i ringen. Chefsförhandlarnas försök att beskriva förhandlingens resultat i uttalat positiva termer, kan mycket väl indikera vilka problem de står inför. I realpolitikens värld sjungs sällan några vackra och innerliga visor för de andäktiga barnen.

Bo Pellnäs