GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Sverige en lanka i Tayyip Erdogans pokerhand

Erdogan bryr sig egentligen inte ett dugg om Sverige och Finland är Nato-medlemmar eller inte. USA och våra grannar runt Östersjön behöver däremot oss.
Bo Pellnäs
Gästkrönika • Publicerad 21 november 2022
Bo Pellnäs
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
USA:s president Joe Biden och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan vid G20-mötet den 15 november.
USA:s president Joe Biden och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan vid G20-mötet den 15 november.Foto: Made Nagi

Det vilar något troskyldigt över svensk kommunalpolitik, trots att man även där då och då går bakom ryggen på partikamrater. Så är det nog också i Strängnäs. Där var statsminister Kristersson en gång kommunalråd, men ska man döma av hans första internationella insatser mötte han i det jobbet inte någon som matchar den turkiske presidenten Erdogan.

Den kommunala troskyldigheten förefaller ha lett till att statsministern kom till Ankara med en övertro på det personliga mötets möjligheter. I Erdogans politiska basar finns ett pris på allt, helst det högsta möjliga. Den politiska rökelse och myrra vi ödmjukt frambar lämnade oss därför tomhänta.

Jag vet inte vad som vore mest beklagligt: Att UD inte bestämt hade avrått från mötet eller om Kristersson inte lyssnade på goda råd. Sveriges statsminister borde inte riskerat att personligen möta en Erdogan så intensivt engagerad i sin politiska överlevnad mitt i en turkisk ekonomisk katastrof och inbegripen i ett maktspel balanserande mellan Ryssland och USA.

I Montreux-deklarationen 1936 gavs Turkiet vittgående rättigheter att kontrollera vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet genom Dardanellerna och Bosporen. När Ryssland den 24 februari i år angrep Ukraina spärrade Erdogan passage för alla ryska krigsfartyg (efter att i början av månaden ha släppt in sex sådana till Svarta havet!). Han är alltså inte maktlös.

Förutom ett bra pris på rysk gas vet vi föga om alla hans affärer. Kriget i Ukraina ökar dock hans beroende av den turkiska armén, som alltid är engagerad i strider mot kurderna, varför trycket mot dessa växer.

I detta storpolitiska spel har Sverige en liten roll och är inget ess i den giv Erdogan delar ut i sitt pokerspel. Men även en lanka kan vara värdefull om den bidrar till att han sitter med triss på hand. Hans säkerhetspolitiska bas är just kontrollen av vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet och han bryr sig föga om Östersjön och än mindre om huruvida Sverige är Nato-medlem eller inte. Det betyder att han knappast har reella invändningar mot vårt medlemskap när det turkiska valet nästa år väl är över.

Vi måste dock inrymma att för den turkiska staten är kurdernas dröm om ett enat Kurdistan är reell utmaning. Vi skulle, ytterst långsökt, kunna se det som om samerna i Norden utifrån sin etniska bakgrund krävde att få bilda en stat och påbörjade ett gerillakrig. Men för nordiska samer finns ju alla de politiska, juridiska och mänskliga rättigheter som alltmer raderas i Turkiet. För oss, med så många kurdiska invandrare, är varje eftergift till Erdogan en känslig fråga. Dessutom onödig. Vårt behov av Nato motsvaras i lika hög grad av Natos beroende av Sverige som ett militärt basområde vid en konflikt som gäller försvaret av Finland, Norge och Baltikum och dessutom USA:s intressen i Arktis.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitiskt kommentator