GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Bo Pellnäs: Om behovet av fiender

Goda vänner är bra men en fiende är bättre! Nej, han har inte sagt det. Den israeliske premiärministern Netanyahu.
Israeliskt artilleri vid gränsen mot Gaza, 19 maj., 2021.
Israeliskt artilleri vid gränsen mot Gaza, 19 maj., 2021.
Foto: Tsafrir Abayov
Detta är en personligt skriven text i Trelleborgs Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Men han kunde ha sagt det och säkert tänker han det. På vippen att tvingas lämna sin taburett till en nybildad om än svag opposition och därmed berövas möjligheterna att undgå den beslutade korruptionsrättegången var förstås goda råd dyra. Utan tvekan var han var beredd att betala priset. En nationell kris med ökande motsättningar mellan judar och palestinier skulle nästan säkert tvinga de israeliska arabernas parti ut ur oppositionen och förhindra att den kunde ta regeringsmakten.

Vill man tända en brasa ska man sätta luntan till det fnöske som tänder lättast och brinner bäst. De rabiata religiösa grupperna i båda lägren är nästan självantändande så den minsta gnista flammar lätt upp.

Beslutet att skicka 200 poliser till Al-Aqsa-moskén i slutskedet av ramadan var troligen väl förankrat i Netanyahus närmaste krets. Det var ett mycket hårdhänt ingripande som på en och samma gång fick tre effekter: Det kunde ses som ett försök att hindra de troendes tillgång till moskén, det sågs som övermaktens övervåld och slutligen kunde det ses som ytterligare ett steg i att utestänga palestinierna från östra Jerusalem. Den sista upplevelsen förstärktes av den påbörjade (men av domstol avbrutna) processen att vräka palestinier från deras bostäder i östra Jerusalem.

Sammantaget blev det för den palestinska terrororganisationen Hamas i Gaza en oemotståndlig invitation till bråk. Långt mer än Netanyahu är Hamas beroende av att ha en fiende. Varje steg, om än litet, mot fred och försoning underminerar dess maktposition och dess korrupta ledares förmåga att kontrollera och suga ut sin lidande befolkning. Nu tog man genast chansen att få ses som försvararen av de rättrognas heliga Jerusalem och fyrade alltså av de första raketerna mot israeliska städer och civila mål. Effekten blev än större av att palestiniernas styre på Västbanken bevarade lugnet.

Tusentals raketer har nu avfyrats mot rent civila mål men det israeliska luftförsvaret lyckas ändå skjuta ner förvånansvärt många av dem. Till stor del därför att systemet snabbt identifierar vilka som kommer att slå ner på obebodd mark och lämnar dem därhän. Mer oroande än raketerna är det nog att häftiga sammandrabbningar mellan israeler och palestinier sker i flera tätorter på israelisk mark. Det kan till del vara triggat av grupper på båda sidorna.

Oviljan att gå in med trupp i Gaza-remsan är säkert stark hos israelerna men oroshärdar på eget territorium lägger ytterligare en hämsko på detta. Därför fortsätter säkert dödandet med bomber ännu ett tag. De som skulle kunna tvinga parterna att sluta kan eller vill inte. Stödet av Israel i USA är alltför starkt och Iran ser på och gillar det man ser.

Läs mer