Ledare

Bo Pellnäs: När Amerika var snällt

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Sverige måste bygga sin egen säkerhet.

Det var den 7 maj 1945. Vi stod på en av broarna över Kungsgatan i Stockholm och mor höll mig i handen. Nedanför for lastbilarna med uppflugna norrmän som skrek ut sin segeryra och glädje. Över Kungsgatan svävade ett moln av papper från utkastade toalettrullar och tömda papperskorgar. Hitler besegrad. Amerika var snällt.

1948 spärrade Stalin vägarna till Berlin för att inlemma även Västberlin i östblocket. USA öppnade en luftbro, som efterhand blev allt effektivare och kunde försörja västberlinarna med allt de behövde. Stalin backade. Amerika var snällt.

Så kom Koreakriget, där säkerhetsrådet som då bojkottats av Sovjet förklarade Nordkorea som angripare. När sydsidan och USA anföll över den 38:e breddgraden ingrep Kina och FN-alliansen höll på att förlora kriget. Efter en djärv landstigning i ryggen på kineserna undertecknades ett stilleståndsavtal. Mina amerikanska kusiner som sänts in i kriget överlevde och kom hem oskadda. Amerika var snällt.

Kriget i Vietnam förändrade världen. Vi, som hela vår ungdomstid sett USA som frihetens och demokratins garant, hade svårt att ta till oss okvädningsorden från den nya långhåriga generationen och de intellektuella i Mao-jackor. Som officer hånades man med Hitlerhälsningar i Stockholms tunnelbana. Jag gjorde en studie över USA:s bombningar och intervjuade författaren Harrison Salisbury, amerikanska bombpiloter och vår ambassadör i Hanoi, Jean Christophe Öberg. Jag fann att Amerika nog inte längre var så snällt.

På Balkan 1999 bombade USA Serbien utan godtagbara skäl. I Sverige krävde Ingvar Carlsson som ensam politiker ett FN-beslut. President Clintons tal om en humanitär katastrof i Kosovo var en lögn, men godtogs världen över på grund av serbernas förbrytelser i Srebrenica. Det var valtider i USA och sanningen fick maka på sig.

Terrordådet mot World Trade Center i New York gjorde det omöjligt för USA att inte gå in i Afghanistan. Men nästa steg, att invadera Irak, byggde på en härva av lögner med den amerikanska oljeindustrin i centrum. Frihetens och demokratins fanor hade ställts undan, hopvirade i någon skrubb.

Nu är vi på väg in i en ny amerikansk presidentvalskampanj. Den drivs av en president med lögnen som vapen. Han försvarar krigsförbrytare och hotar att bomba iranska kulturminnesmärken. Trumps USA blir för var dag alltmer oanständigt.

I denna malström med ett alltmer aggressivt Ryssland, ett Kina med en växande totalkontroll av hela samhället, med alla oroande tendenser i EU och med klimatförändringarnas dystra säkerhetspolitiska följder – var finner vi nu den vän vi behöver?

En politisk samling kring våra viktigaste frågor och åtgärder som gör oss starkare är nödvändig. Egen styrka förblir den enda helt pålitliga basen för en småstats överlevnad. Den läxan lärde vi en gång men glömde obekymrade bort.

Bo Pellnäs