Bluffstopp för Carlsson

I Ekots lördagsintervju (11/2) beskrev hon biståndssystemet som en ”pratbluff” och förklarade att ”under 50 år har vi låtit biståndssystemet svämma över alla bräddar”. Framgång har mätts i hur mycket pengar som stoppas in i systemet, menar biståndsministern. Gunilla Carlsson har varit biståndsminister sedan 2006. Under den tiden har hon inte lyckats vända skutan, utan erkänner att mycket arbete återstår och att hon själv till del blivit en del av pratbluffen.

I en genomgång av DN (10/2) visar det sig att den uttalade strategin att koncentrera biståndet till färre länder inte fått särskilt stort genomslag. 2007 lovade Carlsson att slopa biståndet till starka tillväxtländer som Kina och Vietnam och minska antalet mottagarländer till 33. Enligt DN fick både Kina och Vietnam fortfarande bistånd 2011 (låt vara i begränsad omfattning) och Sida hade biståndsprojekt i 41 länder. Carlsson lovar dock att de ska ner till 33 nästa år.

Statskontoret har dessutom i en granskning slagit fast att ”svensk biståndspolitik består av en stor mängd mål och styrdokument som tillsammans bildar ett svåröverskådligt och komplext styrsystem” – vilket är samma sak som att Sida och andra biståndsorganisationer inte förstår vad regeringen vill och regeringen får å sin sida inte de svar den vill.

I rapporten konstateras också att Sida, när det gäller ett av de länder som sedan länge får svenskt bistånd direkt in i statsbudgeten – Tanzania – misslyckats med att nu en stor del av sina mål.

”Någon djupare analys av samarbetets resultat på längre sikt görs inte. Detta trots att Sverige har bedrivit bistånd i Tanzania under mycket lång tid”, konstaterar Statskontoret.

Det liknar den slutsats som Sveriges tongivande biståndskritiker, Fredrik Segerfeldt, kommer fram till i sina rapporter och böcker i ämnet. Han konstaterar, tillsammans med journalisten och författaren Bengt Nilsson (DN 13/2), att Utrikesdepartementet har svårt att redovisa någon direkt effekt av de 35 miljarder kronor om året som den svenska biståndsbudgeten ligger på - och att biståndet traditionellt snarare hjälpt till att hålla diktaturer vid liv än att få människor ur fattigdom. Fredrik Segerfeldt avfärdar i princip allt hittillsvarande bistånd som värdelöst och kontraproduktivt, och menar att det snarare fördärvat starka demokratiska institutioner och förutsättningar för en välståndsskapande marknadsekonomi. Även om Fredrik Segerfeldt har viktiga poänger är det inte samma sak som att biståndet ska skrotas. Det finns sätt att få långsiktig effekt av insatser vad gäller sjukdomsbekämpning, utbildning och företagande.

Gunilla Carlsson kan kritiseras för att inte ha åstadkommit vad många hoppats på. Samtidigt är hon den första biståndsminister som öppet erkänner att systemet har stora brister och behöver reformeras i grunden. Men det är dags att Carlsson verkligen synar pratbluffen.