Bistånd till hatets regim 

Sveriges årliga bistånd till Uganda uppgår till en kvarts miljard kronor. Merparten av pengarna betalas ut till biståndsorganisationer som arbetar med att stärka civilsamhället, höja jordbrukets produktivitet och möjliggöra lokala företagsinvesteringar. 

Trots en årlig tillväxt på över fem procent sedan 1995 är Uganda en bräcklig stat. Tillväxten är ojämnt fördelad och det första flerpartivalet under den mångåriga presidenten Yoweri Museveni hölls inte förrän 2006. Fortfarande saknar tre av tio invånare på landsbygden rent vatten, lika många är att betrakta som analfabeter och hiv-epidemin plågar Afrika söder om Sahara. 

Men en tredjedel av biståndspengarna går direkt till statliga institutioner, i ett land vars etikminister (!) menar att heterosexuella våldtäkter är normalt, och vars nya lagstiftning kan döma homosexuella till livstids fängelse.  

Som en reaktion på lagen, som sedan i måndags gör det olagligt att ”förespråka homosexualitet”, har Nederländerna dragit in allt bistånd till den ugandiska regeringen. Både Danmark och Norge ser över möjligheterna att omdirigera bistånd på över 100 miljoner kronor, och självklart bör Sverige agera lika fort.

Det räcker inte att finansminister Anders Borg (M) besöker inhemska gayaktivister när han är i landet och att biståndsminister Hillevi Engström (M) fördömer lagändringen. Översynen av biståndet till Uganda, som utlovas på Sidas hemsida, borde ha gjorts redan i går. 

Sverige ska inte bidra till att upprätthålla hat och homofobi. Rikta i stället biståndet mot de fattiga ugandiska skolflickor, vars risk att dö i barnsäng är större än deras möjlighet att läsa få på universitetet.