Billigast är inte bäst

Precis som för 15 eller 20 år sedan sitter studenterna och pluggar inför höstterminen innan vårterminen drar igång. Men allt är inte detsamma. När studenterna sitter i läsesalar, grupprum och korridorer har nästan alla bärbara datorer med sig. Så var det inte för tio år sedan. Då var heller inte det internationella inslaget vid våra lärosäten lika påtagligt.

Studenter kommer numera från hela världen för att studera i Sverige. Det bidrar till att höja utbildningarnas kvalitet och skapar vänskapsband över nationsgränserna. Fast vad lockar egentligen studenterna mest, utbildningens höga kvalitet eller det faktum att den är gratis? Sannolikt en kombination av bägge.

Men om målet är en svensk utbildning i toppklass och studenter som kan mäta sig internationellt, borde kvaliteten vara det främsta lockbetet. Och är det verkligen rimligt att Sverige erbjuder avgiftsfri utbildning på lika villkor till studenter från hela världen, när utbildningssystemets resurser är begränsade?

De flesta skulle nog svara nej på den frågan. De skulle nog också anse att regeringens förslag om att införa terminsavgifter för utländska studenter – studenter från EU, EES och Schweiz undantagna – därför är rimligt.

Det gör dock inte förre utrikesministern Jan Eliasson (S). I ett eldigt inlägg på DN Debatt häromdagen går han till storms mot de terminsavgifter som kommer att införas höstterminen 2011. ”Vi har i Sverige inte heller tillräckligt uppmärksammat att det råder internationell konkurrens om utländska studenter”, menar Eliasson. Men ska verkligen Sveriges enda konkurrensmedel vara att vi är billigast på den globala utbildningsmarknaden? Vilka signaler sänder egentligen det?

Ett införande av terminsavgifter kommer sannolikt att minska antalet utländska studenter något, men de som blir kvar kommer att vara det för utbildningens höga kvalitet, ingen­ting annat.

Däremot kan man med fog ifrågasätta både avgifternas storlek – 100 000 för ett läsår vid en humanistisk utbildning – och de stipendier som ska göra det möjligt för studenter från fattiga förhållanden att studera i Sverige. Så höga som avgifterna är, satta i relation till stipendiernas storlek, riskerar det faktiskt att stänga ute många begåvade studenter från svenska universitet och högskolor. I detta har faktiskt Jan Eliasson en poäng.

Men lösningen på det är att justera nivåerna på avgifter och stipendier, inte att skrota tanken på termins­avgifter helt och hållet. I alla fall inte om målet är att en högre utbildning i världsklass ska locka studenter till Sverige. Gratis kanske är gott, men det är inte alltid bäst.