Bilda en trippelallians

Fortfarande är Moderaterna det ledande oppositionspartiet, även om Sverigedemokraterna i flera opinionsundersökningar ligger hack i häl. Den moderata budgetmotionen innehåller mycket av traditionell liberalkonservativ politik, där både skattesänkningar och rättsväsende är viktiga ingredienser. Inget som får en endaste folkpartist att sätta kanelbullen i vrångstrupen.

I migrationsfrågan har Moderaterna gjort en tydlig omvändning i förhållande till Reinfeldt-eran. Det är självklart något som splittrar även det moderata partiet – precis som det delar Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Men den nya linjen ska också ses mot bakgrund av den gråa verkligheten. Vill Sverige lyckas med integration och samtidigt försvara en nationell välfärdsstat är det uppenbart att mängden människor och människors bakgrund har betydelse för utfallet. I längden är en balans nödvändig för att behålla Sverige så öppet och tolerant som möjligt. Konfliktlinjen är egentligen inte så hård som ibland görs gällande, om man inte har den lättvindiga uppfattningen att en omfattande välfärdsstat kan fungera ihop med fri invandring. Mittenpolitiken i den frågan ligger inte i Centerpartiland eller i Miljöpartiland. Nyktra delar av Liberalerna begriper det mycket väl.

När det kommer till skattepolitik har moderaterna en fortsatt offensiv linje, där partiet i sin motion avskaffar värnskatten men samtidigt sänker skatten för låga inkomster och pensioner. Det handlar i de lägsta inkomstklasserna inte om många hundralappar, men inriktningen är riktig. Det är också klokt att Moderaterna framhåller att höjda garantipensioner och bostadstillägg har en baksida, den att det för många inte ger något extra alls att ha arbetat. Kristdemokraterna och Liberalerna har knappast några invändningar mot att för framtida pensionärer måste arbete synas mer i pensionskuvertet. Statliga utbetalningar kopplade enbart till födelseår har egentligen inget med pension att göra i ett jämställt samhälle.

Inom rättsväsendet och försvaret har Moderaterna gjort en annan nödvändig gir sedan Reinfeldt-eran. Det är partiet inte ensamt om. Liberalerna ligger – som vanligt kan tilläggas – i praktisk sakpolitik närmast Moderaterna. Det är också svårt att se 2019 års kristdemokrater gå till strid mot ett starkt försvar.

Det leder till hur oppositionen bör samla sig. Nyamko Sabuni har under sin inledande tid gett skiftande besked om hur hennes Liberalerna ska förhålla sig till Sverigedemokraternas styrka. Efter sitt tillträdande ville hon tillfredsställa en falang i partiet med att fortsätta det kontraproduktiva i att låta som att så fort man samtalar med SD är det SD som bestämmer både samtalsämne, slutsats och faktisk politik.

Men på senare tid har Nyamko Sabuni åter talat om att det är egen politik som ska drivas, fokus ska inte ligga på SD. Precis så ska det vara. Sverige behöver en regeringsutmanare som inte är ängslig för kulturkrönikörer utan som står upp för sin linje och vågar tala om att man alltid är beredd att regera. En trippelallians med M, KD och L har goda förutsättningar att på sikt bygga en stark svensk politisk mitt där verkligt balanserad politik förs i allt från migration via näringsliv till pensionsfrågor. Opinionen för en stark mitt finns där, ytterlighetsröster är ett mått på hur dåliga partierna har varit på att fånga upp den. En trippelallians som lägger fokus på eget politiskt arbete kan lyckas med det.

Ulf, Ebba och Nyamko, ring varandra i morgon. Ystads Allehandas ledarredaktion kan swisha pengar till kaffet och varsin liten kanelbulle, det senare under förutsättning att ni träffas i joggingspåret nästa gång. Ni måste nämligen vara pigga och alerta om ni ska vinna folkets förtroende.