Annons
Ledare

Besk medicin biter bra

Krävs lägre ingångslöner eller högre utbildning för att knäcka arbetslösheten? Båda är rätt.
Ledare • Publicerad 25 oktober 2013
Arbete bygger upp.
Arbete bygger upp.Foto: Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Större löneskillnader, subventioner till den som anställer långtidsarbetslösa och riktade utbildningssatsningar för att möta arbetsgivarnas krav. Det är tre metoder för att få fler människor i arbete som lyfts fram i Konjunkturinstitutets (KI:s) senaste lönebildningsrapport.

KI presenterar ingen överraskning över vilka grupper som har svårast att få jobb. Dit hör de som är färska på arbetsmarknaden: nyinvandrade och unga. Det gör också lågutbildade, de som blivit arbetslösa i hög ålder och de som varit arbetslösa länge. KI varnar i rapporten för att den genomsnittliga tiden i arbetslöshet håller på att närma sig samma nivåer som under 1990-talskrisen. Det heter också att fler riskerar att hamna i långtidsarbetslöshet de kommande åren. Långtidsarbetslösheten kommer inte att lösa sig av sig själv när konjunkturen blir starkare.

Annons

Samtidigt har sysselsättningen sedan 2006 ökat med över 200 000 jobb, något som Alliansföreträdarna ständigt framhåller. Senast i september visade SCB att antalet sysselsatta ökat med drygt 40 000 jämfört med för ett år sedan. I vissa yrkesgrupper råder det brist på arbetskraft och arbetsgivare har svårt att hitta personer med rätt kompetens. Att arbetslösheten ändå är fortsatt hög, runt 8 procent, beror på att antalet människor som räknas till arbetskraften ökar. Det kan vara ungdomar som lämnar skolan, nyinvandrade människor eller människor som av annan anledning går från att inte arbeta till att söka arbete.

Fredrik Reinfeldt gjorde våren 2012 ett kontroversiellt uttalande som fångar problembilden: ”Om man tittar på etniskt födda svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Uttalandet väckte kritik, men mer känslomässig än faktabaserad sådan. Sverige har haft stark befolkningstillväxt de senaste åren och den har till största delen bestått av invandring. Under första halvåret 2013 invandrade nästan 53 000 personer till Sverige, den största gruppen av dem svenska medborgare som flyttar tillbaka. Därefter följer människor från Somalia, Syrien och Afghanistan. Det är personer med olika bakgrund, en del mycket välutbildade – andra utan någon egentlig skolgång alls bakom sig. Det är i den gruppen som de stora svårigheterna att få människor i arbete finns. Många av dem kommer att lyckas och inte bara få ett bra liv för egen del utan också bidra till kommande skatteintäkter. Men att lära sig språk, utbilda sig eller få sin kompetens prövad mot svenska krav, och ges chansen av svenska arbetsgivare är processer som tar tid. Ofta allt för lång tid. Förmågan att få invandrare i jobb i Sverige är lägre än i andra länder, har bland annat OECD konstaterat.

Det är på det området den främsta kritiken mot det svenska systemet kan riktas. Höga ingångslöner är en sak som gör det svårare att få plats på den reguljära arbetsmarknaden. Rut-avdrag, lägre moms på restaurangtjänster och lägre arbetsgivareavgifter för utvalda grupper är sätt att bakvägen ge fler möjlighet att få jobb. Men, som det konstateras i KI:s rapport, har Sverige låg lönespridning jämfört med liknande länder. Inkomstspridningen ökade visserligen något under perioden 1980–1995 men har sedan dess nästan legat konstant. Baksidan med att lönerna skiljer sig mindre åt och att lägstalönerna är högre i Sverige än i många andra länder är att det blir svårare för dem som har lägst utbildning och minst erfarenhet att få jobb.

Att Sverige inte ska konkurrera med låga löner kan höras både från Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Samtidigt hänvisar Löfven gärna till att Tyskland lyckats hålla tillbaka arbetslösheten. Tysklands lägre arbetslöshet är dock till stor del en följd av låglönejobb som infördes under den socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder.

Låga ingångslöner har sina uppenbara nackdelar. Det kan vara svårt att försörja sig på dem om de blir för låga. Stora skillnader kan vara svåra att acceptera. Om låglönejobbet blir permanent istället för en möjlighet att komma vidare kan det bli en fälla. Men att helt avfärda lägre ingångslöner som metod för att få fler i jobb, eller att tvärtom sträva efter att i första hand höja ingångslönerna, är att försvåra för långtidsarbetslösa och de som är nya på arbetsmarknaden. Som KI konstaterar: ”En ökad lönespridning mellan olika yrkesgrupper skulle kunna öka sannolikheten att få jobb för dessa grupper.”

Samtidigt framhåller KI vikten av utbildningssatsningar för att möta arbetsgivarnas behov. Poängen är att båda åtgärderna är nödvändiga. Satsningar på utbildning behöver inte stå i motsats till att också öppna för lägre betalda inträdesjobb. Att de som inte är motiverade för studier kan arbeta med lägre lön under ett par år för att sedan ha möjligheten att vidareutbilda sig är en utmärkt lösning. Att göra det lönsamt, genom att låta dem som vidareutbildar sig också få behålla en större del av sin löneökning, är viktigt.

Med svenskt utgångsläge är något ökade löneskillnader i sig inte farligt, det är snarare en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad. Det viktiga är att människor inte blir fast utan får möjlighet att utveckla sin kompetens och höja sina inkomster.

Petter Birgersson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons