Berlins mörka sida är inte enbart historia
I Berlin är minnet av förintelsen ständigt närvarande. En av de mer påtagliga påminnelserna är de Stolpersteine, snubbelstenar, som är placerade utanför bostadshus runt om i staden. Stenarna ger en direkt känsla av att just här bodde en familj, här sprang barnen ut på gatan för att leka, innanför just den här porten fanns den tryggaste platsen på jorden – det egna hemmet.
Så kom ondskan. Hela familjer fördes bort och utplånades.
Inget museum kan slå den direkta känslan.
Nazismens förmåga att genomföra sina brott bestod i hög grad av att människor som inte delade nazisternas antisemitiska ideologi såg på, inte reagerade, inte förstod, låtsades inte förstå – allt tills det var alldeles för sent.
Den andra extrema ideologin som drabbade Tyskland och (vilket många glömmer) judarna, kommunismen, gör sig också påmind i Berlin. I sin sämsta form har den blivit till ett jippo, som runt gamla gränsövergången Checkpoint Charlie med östnostalgi och kommersialism i en märklig blandning. Det är ett förhållande till ett förtryckarsystem och en mördarregim som är svårt att bevittna utan äckelkänsla.
Insiktsfullare är då bilderna på offren för kommunistvakternas kulor, uppsatta vid en av minnesplatserna med rester av Berlinmuren. ”Den antifascistiska skyddsvallen” hade den märkliga funktionen att den dödade de egna medborgarna på flykt från det socialistiska enhetspartiets paradis.
Runt om i Berlins östra delar lever dock drömmen om socialismen vidare. Numera restaurangrika och dyra kvarter som Prezlauer Berg präglas fortfarande av unga människor, kollektiv, cannabis och vad som kan kallas alternativa livsstilar. Kapitalismen frodas i krogkassorna men ska krossas enligt slagorden på fasaderna. Dock utlovas samtidigt fri rörlighet för alla. Just det budskapet kan man hävda att ingen av de två ideologierna som under decennier delade Berlin har lyckats leva upp till – kapitalistiska demokratiska stater klarar inte av trycket från alla som vill dit, socialistiska stater klarar inte av trycket från alla som vill därifrån.
Den som trampar runt bland nedklottrade fasader på Berlins tämligen skräpiga gator stöter på fredscaféer, med symboler som antyder att det är en fred som ska komma på ryska villkor. Så är också Berlin en av de tyska städer där stora proryska demonstrationer äger rum, något som förenar ytterhöger och yttervänster. Foreign Policy ställer sig den berättigade frågan (17/9) ”Why Does Eastern Germany Love Putin So Much?”
Die Linke, arvtagaren till DDR:s styrande parti, har just nu haltande opinionssiffror. Men partiets populiststjärna, Sarah Wagenknecht, har hotat att lansera ett eget vänsterparti, med samma förhållande till Putin och invandring som Alternativ für Deutschland, AfD. Konservativa sociala värderingar och en socialistisk ekonomi är Wagenknechts idé. I det forna öst, som är AfD:s starkaste arena, är den gamla kommunisten Wagenknecht en så stark väljarmagnet att AfD-toppar försökt vinna över henne (DW 8/8).
Men mot antisemitismen är väl ändå Tyskland vaccinerat? Tyvärr inte. De antiisraeliska och antisemitiska demonstrationerna efter Hamas terroristattack mot det civila Israel, dök upp också i Berlin. På sina håll delades sötsaker ut för att fira vad som ansågs vara en seger. Förbundskanslern och socialdemokraten Olaf Scholz förklarade snabbt att sådant inte har någon plats på Berlins gator. I ett tal till förbundsdagen fördjupade han: “Vår historia, vårt ansvar som mynnar ur Förintelsen, gör det till en evig uppgift för att att stå upp för Israels säkerhet.” (AP 12/10)
Berlins myndigheter förbjöd Hamas-sympatiserande demonstrationer, men unga aktivister med europeisk bakgrund lät meddela att det är Israel som är brottslingen (DW 13/10). Att likt Hamas ha utplåningen av ett land och dess befolkning som mål och att använda den egna civilbefolkningen som sköld anses uppenbarligen av dessa aktivister däremot vara legitimt.
Islamismen, kommunismen, fascismen och nazismen är ideologiska syskon när fiender utses och utplånas. Antisemitismen är ständigt närvarande. Attraktionskraften lever kvar i budskap som smyckas med ord om fred och rättvisa.
När svensk medie- och kulturelit ser Berlin som en kulturell förebild är det värt att betrakta den ur ett nyktert perspektiv. Berlin är en ideologisk röra, och den är inte alltid särskilt aptitlig. Tyvärr är det en röra som sprider sig över Europa och dess städer – i allra högsta grad även de svenska.
Snubbelstenarna borde få fler att reflektera över att det inte räcker att göra ställningstaganden mot det som har hänt förr, utan att det gäller att se klart på det som händer här och nu. Ty vad hjälper det att kalla sig antifascist om man inte känner igen antisemitismen när den står i farstun?
